Det kan kännas som att corona-smittan pågått i ungefär en evighet. Det är allt man hör om i nyhetsväg, och vi lever i ständig påminnelse om detta virus. Även om man inte jobbar inom sjukvården eller har en familjemedlem som blivit svårt sjuk, så är vi alla på något sätt påverkade av situationen.
Vi ska praktisera social distansering, vi ska helst låta bli att resa, och om man har möjlighet är det bra att arbeta hemifrån. Vi ser sträck på golven i kön på caféet som är där för att påminna oss om att hålla avstånd. Kassörskan har ett plexiglas framför sig för inte själv bli sjuk.
Redan i mitten av mars kom första uppmaningen att tänka sig för innan man gör en resa, och fundera på om resan verkligen är nödvändig. Här började vi på riktigt påverkas på det vis att vi inte längre kunde känna oss helt fria. Och även om det är för en viktig sak, så blir det tärande i längden.
Inför påsken var det stort ståhej angående resandet även då, eftersom det då är många framför allt från södra Sverige som reser till fjällen. En stor, och välkommen debatt, drog i gång angående sjukvårdens kapacitet i Sveriges mer nordliga regioner till följd av detta. Vilket var bra. Men frustrationen ökade förstås hos alla de som sett fram emot att resa.
Inför valborgsmässoafton uppmanade inrikesminister Mikael Damberg (S) oss att inte samlas i stora grupper. “Valborg är inställt” var budskapet och särskilt i universitetsstäderna där valborgsfirande är en stor grej var detta såklart väldigt tråkigt. Frustrationen ökade ytterligare.
Att bo i Sverige innebär till stor del om att stänga in sig hela vinterhalvåret, i väntan på att solen kikar fram och vi äntligen kan leva igen. Vi börjar på fjället runt påsk, i parker runt sista april, Gotland i juli, och sedan kanske en utlandsresa eller två i slutet av sommaren.
Det är om sommaren vi får stor del av vår livsglädje tillbaka efter månader av mörker, och vår långa längtan efter solens värme gör att vi samlas, att vi reser, att vi umgås. Men social distansering är fortfarande lika viktigt, och vi kan inte låta vår längtan styra oss trots att vi länge känt oss begränsade och frustrerade.
Det har under de senaste veckorna rapporterats en hel del om att folk i Stockholm och landets södra delar “vågat sig ut” igen efter veckor av isolering, och foton från välfyllda uteserveringar vittnar om det. Det är inte optimalt, läget är inte märkbart förändrat, men det är på något vis förståeligt.
Det har vi i de norra delarna av landet än så länge inte fått uppleva i år, varmast i Piteå har hittills varit dagar av blåst och växlande molnighet, och inåt landet faller fortfarande snö då och då. Men vad händer med oss när vädret blir bättre? Kommer vi då också börja tumma på social distansering och resa till de platser vi hittills uppmanats att låta bli?
Det är inte troligt att vi kommer att kunna resa utomlands i sommar. Men även inrikes finns platser som, i effekt av detta, kommer myllra av människor. Sommarstäder som Visby, Halmstad, Kalmar, och även Piteå kommer antagligen ha fler folk på sina gator än vad de hittills haft under corona-krisen.
I sitt tal på första maj sa statsminister Stefan Löfven (S) att vår uthållighet. Det är helt korrekt. Och det nu vi alla måste bita i det sura äpplet och komma ihåg det. Vi kan fortfarande umgås, både digitalt och i mindre sällskap, och längta efter sommaren som kommer även nästa år då vi förhoppningsvis är helt fria.