Zacke, Movits!, Annika Norlin, Ellen Sundberg, Kalle Gracias, Cleo. Cleo. Cleo. Cleo är nog mer än bara en artist för de flesta norrländska tjejer, hon är förebild. Nu i sommar har hon sitt eget program i Sveriges Radio P3, och är den perfekta rösten i ens öra när man tröttnat på sommarprat och för tillfället inte lyssnar på norrlandslistan jag själv knåpade ihop i den där P-fickan i våras.
Igår var Andra Anna gäst i programmet. Andra Anna är svensk mästare i Poetry Slam 2019, och tävlade för Umeå. Som Norrlandspatriot var jag i extas när jag satt i publiken och det visade sig att finalduellen blev mellan Andra Anna och Rönn Zakrisson från Kiruna. Hade de inte varit bra hade jag såklart inte tyckt det viktigaste var att se en norrlänning i final bara för att, men alla tävlande höll så enormt hög kvalitet att det var helt okej att vara patriot.
Norrland är stort, men jag tror ändå på att vara norrlandspatriot. Inte för att jag inte är noga med att förklara för sörlänningar som buntar ihop samtliga norrlandslän och säger att vi har så gullig dialekt att jag är från Jämtland men att jag bor i Norrbotten och att distansen minsann är ganska stor däremellan och att det inte går att generalisera på det viset. Men just för att folk generaliserar, buntar ihop, och exotifierar så blir jag norrländsk patriot, för vi måste lite grann hålla ihop.
Förra veckan handlade ett avsnitt av Cleo i P3 om rädslor och ouppfyllda drömmar. Om att flytta från norra Sverige och på vilka olika sätt vi är begränsade och även när vi begränsar oss själva. Gästen då var dessutom piteåsonen Kalle Gracias och samtalet rörde just denna gnagande känsla många unga norrlänningar känner, som jag själv känt i mitt jobb som opinionsbildare, och frågan som alla här uppe ofta tvingas svara på: måste man flytta för att bli något?
Svaret, om man får tolka fritt, är nog att man kanske måste flytta söderut för att utvecklas eller “bli något”. Men att man aldrig ska göra det för någon annans skull än ens egen. Att inte anpassa sig för att leva upp till någon slags storstadsnorm, utan i sådana fall för att man själv vill det. Nog kan du “lyckas” trots att du bor i norra Sverige, och att komma där vi kommer ifrån kan både vara begränsande men det kan också vara vår styrka.
Andra Anna är rolig, smart, och politisk på ett sätt som inte tynger utan snarare lyfter en. Den typen av poesi ger mig samma känslor som första gången jag hörde Cleos låt Gå På Salong. Jag blir glad, jag blir peppad och på något vis fylld av en känsla av makt över mig själv och min tillvaro.
Som norrlandspatriot, och som ung kvinna, identifierar jag mig med både Cleo och Andra Anna, samtidigt som jag vill kissa på mig över hur coola de båda är. Men alla behöver förebilder, någon att se upp till, och gärna någon man kan identifiera sig med. Och det är politiskt i allra högsta grad. För om alla ens förebilder är personer som aldrig skulle kunna vara en själv, hur ska man då kunna föreställa sig att själv nå sina drömmar?
När jag, som tjej från och verkande i den förvisso enorma men ändå marginaliserade landsände som heter Norrland, ser andra unga kvinnor från Norrland snacka poesi, hiphop, Umeå, och kultur i en av de största rikstäckande radiokanalerna blir jag mallig. För de är jag på något vis, eller åtminstone vad jag och säkerligen en massa andra tjejer drömmer om att vara.