Så var regeringskrisen över, för den här gången. Ett nytt regeringsunderlag, bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har släppt fram Stefan Löfven (S) som statsminister, och det mesta blir som innan hela spektaklet drog i gång. Men risken finns kvar för en återupprepning av denna fars i höst, ifall regeringens budget skulle falla.
Faller budgeten har Löfven meddelat att han avgår. Och då börjar allt om igen, med talmansrundor och ett eventuellt extraval i februari-mars 2022, ett halvår innan ordinarie val. Det enda rimliga är att S, MP, V och C, som utgör regeringsunderlaget, också förhandlar fram budgeten.
Annie Lööf (C) meddelade dock i P1:s Almedalsintervju att hon inte kommer släppa fram en budget förhandlad med V. Hon skulle dock kunna tänka sig att rösta igenom en budget som även V röstar för. På den raka frågan om det är processen, snarare än innehållet, som spelar roll, sa Annie Lööf helt enkelt ja.
Låter det snurrigt? Det är för att det är snurrigt. Annie Lööf kan tänka sig att stötta en budget som innehåller vänsterpolitik, så länge ingen har pratat med Vänsterpartiet på vägen fram till budgeten. I sin iver att hålla borta ”ytterkantspartierna” från politiken har hon helt glömt bort vad politik handlar om: att göra människors liv bättre. Innehållet spelar då inte roll längre, så länge processen går till enligt hennes spelregler.
Det är som att hon tagit begreppet ”det politiska spelet”, suddat ut politik, och kvar står hon bara med ”spelet”. Budgetförhandlingar brukar annars gå till så att partier med olika åsikter sätter sig ner och diskuterar. Sedan kommer de fram till en kompromiss som alla kan stå ut med. Men i Annie Lööfs värld ska det första steget hoppas över, och på något magiskt sätt ska vi landa i slutprodukten: en budget som både V och C kan tolerera. Men ingen får prata med V under tiden fram till budgeten. Ganska fånigt, helt ärligt.
Om det nu skulle bli som Centern vill, att ingen får prata med V under budgetprocessen, kommer ansvaret återigen hamna hos Socialdemokraterna. Budgetförslaget kommer behöva anpassas efter Vänsterpartiets politik, men utan några formella samtal. Regeringen kommer i stället behöva föreställa sig vad V vill, låtsas att det kommer från vänstersossar, och sedan baxa fram det i förhandlingar med Centern. Och det är helt okej för C, så länge S inte har pratat med V under tiden.
Det skulle vara otroligt mycket enklare och tydligare för väljarna om vi kunde slippa den charaden. Om politiken i praktiken är en kompromiss mellan C, S, MP och V, kan den faktiskt lika gärna förhandlas mellan partierna.
Att vara folkvald politiker handlar om att företräda sina väljare, att driva de frågor som lovats väljarna i en valrörelse. Det innebär stundvis att samarbeta, särskilt i frågor om budget. Det är dags för Annie Lööf och Centerpartiet att inse det, kliva upp ur sin skyttegrav, och börja förhandla.
Förhoppningsvis kan det vara ett första steg bort från den eviga politiska spelteorin som dominerat svensk politik sen 2014. I dess ställe kan sakpolitiken träda fram. För i slutändan är det sakpolitik, inte politiskt spel, som har betydelse för medborgarnas liv.