I en välgjort granskning har Annie Reuterskiöld på SvD visat hur Liberalernas partiledning växt ihop med konsultbyrån Nordic Public Affairs, där bland annat Liberalernas före detta partisekreterare Johan Jakobsson arbetar.
Jakobsson stod bakom Nyamko Sabunis kampanj för att bli partiledare. I hennes första tal i Almedalen lanserades ett förslag om att elektrifiera vägarna - ett beställningsjobb från Scania. Och vem skrev talet? Jo, Liberalernas tidigare partiordförande Lars Leijonborg, som nu är lobbyist på Diplomat.
Det kommer alltid finnas dem som försöker påverka politiska partier. Politik är en kamp mellan olika intressen. LO bildade S för att arbetarklassens intressen skulle tas till vara i parlamenten. Moderaterna bildades som en motreaktion mot arbetarrörelsen. M:s första ordförande, Gustaf Fredrik Östberg, var samtidigt ordförande för Svenskt näringsliv. Den senaste tiden har vi sett hur S krävt höjd A-kassa medans M krävt gigantiska bidrag på obestämd tid direkt till näringslivet.
För Liberalerna har politik inte handlat om intressen, utan om idéer och ideal. Deras självbild är att de har rätt och alla andra fel, ju färre som håller med dem desto säkrare blir de på att de har rätt. När EU är allra mest ifrågasatt gör L gärna utspel om att det är dags att gå med i EMU.
Nyamko Sabuni valdes också för sin integritet. Flera företrädare för Liberalerna beskrev henne som en ”rakryggad, orädd och lyssnande ledare med stor integritet och osviklig liberal kompass”. Så vad händer nu? När det visat sig att hon sålt ut sin integritet och gått vilse i lobbyistträsket i Stockholm?
Varje gång Liberalernas partiledare öppnar munnen kommer folk att undra: är det Sabuni eller Svenskt näringsliv som talar? Det är förödande för ett parti med 2,8 procents stöd i opinionen.
Men lobbyismen är inte bara ett problem för Liberalerna, det hotar hela vår demokrati. Partierna har blivit allt svagare och har tappat medlemmar samtidigt som Svenskt näringsliv under decennier lagt hundratals miljoner på påverkanskampanjer för privatiseringar, avregleringar och sänkta skatter.
På senare tid har vi sett hur Svenskt näringsliv, via Kreab och Markus Uvell, lyckats få Sverigedemokraterna att överge sina vallöften om att stoppa vinsterna i välfärden. Hela SD:s ekonomisk politik flyttades snabbt långt åt höger. När detta avslöjades fick Uvell lämna Kreab, nu är han på Nordic Public Affairs.
Vi har också sett försök att flytta S höger ut. Vi har sett hur Göran Hägglund och Maud Olofsson snabbt bytte stolar. Vi ser Moderaterna i Region Stockholm där Filippa Reinfeldt gick från regionråd till lobbyist och Irene Svenonius från lobbyist till regionråd. Bromma sjukhus såldes nyligen till det Vectura där Svenonius jobbade innan och där Filippa Reinfeldt jobbar nu.
Om allt är till salu och politiker inte företräder vare sig väljarna eller de egna partierna utan dolda kapitalintressen, då har vi inte längre någon demokrati. Först före valet 2018 kom det på plats lagstiftning som hindrar statsråd och statssekreterare från att helt fritt hoppa från politik till näringslivet. Men på kommunal- och regional nivå saknas sådan lagstiftning. Här finns massor kvar att göra.
Nu riktas blickarna mot Liberalerna. I vilka mer frågor har dolda kapitalintressen haft inflytande över regeringens politik? Hur ska någon kunna lita på Nyamko Sabuni? Och gör ens liberalernas egna medlemmar det?