Liberalernas partiledare Jan Björklund har byggt hela sin politiska karriär på att angripa den socialdemokratiska ”flumskolan”.
”Men flumskolan har aldrig existerat”, konstaterar läraren och skoldebattören Sten Svensson.
Sten Svensson, som skrivit boken ”Björklundeffekten” (Katalys 2014) tillsammans med journalisten Mats Wingborg, konstaterar att den svenska skolan tvärtom länge hävdade sig väl i internationella kunskapsmätningar.
”Det som framförallt orsakat Sveriges ras i den internationella Pisaundersökningen är införandet av en konkurrensutsatt, marknadsstyrd skola”, menar Sten Svensson.
Svensson pekar på besluten under den borgerliga regeringen 1992 om det fria skolvalet, om systemet med fristående skolor, skolpeng och att aktiebolag skulle få rätt att driva skolor.
De minskade likvärdigheten, ökade segregationen och skapade nya kunskapsklyftor.
Noterbart är dessutom att Sverige haft borgerliga läroplaner under snart 40 år. LGR 80 tillkom under en borgerlig regering. LPF 94 och LPO 94 var ett resultat av det borgerliga regeringsinnehavet 1991–94.
LGR 11 och LGY11 tillkom under Jan Björklunds egen tid som utbildningsminister.
Mot den bakgrunden kan man tycka att Jan Björklund borde vara en smula mer försiktig med att använda skolan som ett partipolitiskt slagträ. Det går ju inte att springa ifrån det egna partiets ansvar för läroplaner och andra tunga beslut.
I ett sällsynt ögonblick av klarsyn och ödmjukhet har Björklund visserligen medgett att det funnits en "viss naivitet från borgerligt håll i synen på friskolor" (Dagens Industri 25 februari 2011). Då konstaterade han att det finns flera tecken på att vinst går före kvalitet i friskolorna.
"Luckor i lagstiftningen har gjort att friskolor kan strunta i att ha bibliotek, studievägledning och skolsköterskor. Eftersom de får lika mycket pengar som de kommunala skolorna har ägarna kunnat ta ut det som ekonomiska överskott", sa han i intervjun 2011.
Men det var sju år sedan. Den typen av liberal självkritik lyser helt med sin frånvaro valåret 2018. Nu är det återigen Socialdemokraterna som beskylls för alla verkliga eller förmenta problem i den svenska skolan. Hur långt den sortens förenklad Björklundretorik kommer att bära i valet återstår att se.
Jag är dock övertygad att högkompetenta statsrådet Anna Ekström (S) kommer att bjuda honom rejält motstånd. Det känns som att hon är respekterad i alla läger samt åtnjuter ett stort förtroende hos lärare, rektorer och annan skolpersonal.
Uppriktigt sagt har jag svårt att tro att en majoritet av väljarkåren önskedrömmer om en ny period med Jan Björklund som utbildningsminister.