Erik Bergkvist (S), regionråd för (gamla) region Västerbotten och nu ordförande för (nya) Region Västerbottens regionala utvecklingsnämnd, står som många säkert vet på fjärde plats på socialdemokraternas lista till Europaparlamentet.
Expressen hade i förra veckan anordnat en debatt med de olika representanterna, där alla deltagarna var partiernas toppnamn, med undantag för Bergkvist som alltså står på plats fyra.
Ingen tog illa vid sig apropå ”sossegubbe”. Bergkvist kommenterade att ja, han är ju både sosse och gubbe. Expressen påpekade i en artikel efteråt att Bergkvist i sammanhanget faktiskt är en doldis för väljarna, som att de lite underförstått poängterade att det inte direkt var så konstigt att Soraya Post inte kom ihåg vad han hette, då ingen vet vem han är.
Och ja, visst har ändå Expressen rätt. Bergkvist är en doldis. I alla fall för dem som inte är politiskt insatt eller engagerad i Västerbotten eller de nordliga regionerna, eller för dem som inte arbetat så mycket med EU-frågor och Europeiskt samverkansarbete.
Och det är ändå rätt många. Han har inte varit delaktig i några skandaler. Han har inte haft några politiska uppdrag som gjort honom känd i riksmedier. Även på ett lokalt plan har han haft en rätt tillbakalutad position, även om hans arbete i mångt och mycket har varit i framkant. Inte minst i att föra fram Västerbottens regionalpolitik både nationellt och internationellt.
Och nej, jag kan inte säga att Erik Bergqvist är det man kallar för ”vallokomotiv”. Ingen av kandidaterna på Socialdemokraternas lista är några politiska ”influencers”. Erik Bergqvist är heller varken känd från TV eller sociala medier.
Men av kandidaterna som står på valbar plats på Socialdemokraterna hör Bergqvist, tillsammans med den fackliga kandidaten Johan Danielsson som står på andra plats, till nykomlingarna som kommer kunna föra väldigt många svenskars talan.
Danielsson med de fackliga värderingarna, och Bergqvist med de norrländska. För överlag är det knappt med politiker från den norra landsänden på Socialdemokraternas lista. Vänsterpartiet har ingen på sin lista som kommer norröver ifrån. Miljöpartiet har inte heller någon som har en reell chans att ta sig till Bryssel.
På Moderaternas lista står Michaela Löwenhöök, men på plats sex. I dag har Moderaterna tre mandat. Enligt opinionsundersökningar har Moderaterna en chans att plocka ytterligare ett mandat. Men att de skulle öka sina platser med 100 procent? Det faller föga troligt. Löwenhöök kommer nog få stanna i Skellefteå.
Sverigedemokraterna har Sven-Olof Sällström från Ånge på plats åtta. Men att även de skulle öka sina mandat i den utsträckningen att de ökar från två till åtta platser är inte troligt. Thomas Mörtsell står på plats sju på Centerpartiets lista. Också han kommer förmodligen både slippa packa resväskan och påbörja jobbpendling till Bryssel.
Att inget parti har någon överväldigande norrländsk representation bland sina toppkandidater är såklart problematiskt. I sammanhanget gör det att doldisen, ”sossegubben”, Erik Bergkvist sticker ut.
Självklart kan även andra kandidater driva politik som gynnar norra Sverige. Men ingen, jag repeterar ingen, annan av kandidaterna har någon aning om vad det egentligen innebär, eller vilka motsättningar som finns för att samhällsavgörande satsningar för norra Sverige ens ska komma på tal i sammanhang som inte är av och med norrlänningar själva, och än mindre tas på allvar. Det vet däremot Bergkvist.