Den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig på är hennes eget hem, förutsatt att hon lever ihop med en man. Den meningen har gjort sig påmind de senaste dagarna, och det är något som många kvinnor är medvetna om medan män sällan behöver tänka på de där orden.
Det första vi kvinnor frågar våra vänner när de träffat någon ny kille är om han är snäll, fastän det borde vara en självklarhet. Vi berättar för våra väninnor vart vi ska träffa vår dejt, för att de ska veta var vi är om något skulle hända. Vi signalerar till främmande kvinnor om en man kommer för nära och dessa främmande kvinnor fejkar att de känner oss, kommer fram och börjar snacka, bara för att mannen ska ge upp och försvinna. Alla dessa saker gör vi kvinnor för vi vet alla hur det är.
Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem. Både i hur många offer det våldet faktiskt kräver (ungefär femton kvinnor per år blir mördade av sin partner) men också för alla kvinnor, då det dagligen begränsar oss. Vi förväntas gå självförsvarskurser medan män inte behöver tänka på hur eller vart de rör sig, vad de har för kläder, eller hur trevliga (eller otrevliga) de kan vara mot det motsatta könet utan att det ger konsekvenser.
Att vara kvinna är en livsfarlig balansgång. Att påminna om att hemmet är en farlig plats har varit viktigt, eftersom de skräckhistorier vi hör om överfall utomhus sent på kvällen inte får göra utomhusmiljöer till den enda plats där kvinnor är på sin vakt. Det är farligt för kvinnor att vara ute ensamma, ja. Men det är som sagt, rent statistiskt, farligast att vara i en samborelation med en man.
Många är de män som inte vill identifiera mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem, kanske för att det känns som att män som grupp buntas ihop och dessa män är snälla män som aldrig skulle skada en kvinna. Men saken är den att även de snälla männen ”tjänar” på mäns våld mot kvinnor. Det gör nämligen att kvinnor sänker sina krav.
Att vi frågar vår tjejkompis om mannen hon börjat träffa är snäll, trots att det borde vara en självklarhet, gör att vi kvinnor kanske nöjer oss så länge vi träffar en man som inte är ond. Varpå lata, egoistiska, men ändock inte våldsamma män glider på räkmackor genom livslånga relationer med kvinnor som tror sig vara ihop med en ”bra kille”. Det är också dessa män som kan tycka att jämställdhet inte är en nödvändighet. Och det är klart att jämställdhet inte är en nödvändighet för den som i sådana fall inte skulle gynnas av den.
I ett jämställt samhälle finns varken eller. ”Snälla” män som hyllas för att de är snälla är bara ett av stegen i en trappa av ojämställdhet där sista steget är dödligt våld. Ingen, varken män eller kvinnor, borde vilja befinna sig i en sådan trappa. För en relation bör alltid vara jämställd för att individerna i den ska känna att den är genuin från båda håll. Jämställda relationer kräver ett jämställt samhälle.
I ett jämställt samhälle finns inte skräcken för vad man kan råka ut för, i eller utanför hemmet, i relationer med män. I ett jämställt samhälle frågar vi våra vänner vad deras partners har för jobb och intressen, inte om partnern är snäll. I ett jämställt samhälle vet också männen att kvinnor de dejtar vill det av genuint intresse, inte av det lågt ställda kravet att han åtminstone inte slår henne.