Och allt som var dåligt var framför allt Stefan Löfvens fel. Vad var det då som var fel? Jo att det inte byggts nog med bostäder som unga har råd att bo i. “Men det byggs ju bostäder nu, framför allt små hyresrätter” sa jag.
Vården var inte heller bra, menade kvinnan. Långa köer och för lite personal. “Men regeringen har ju tillfört och omfördelat statliga medel till vår del av landet. Samt satsat på utbildning för att öka personaltätheten” sa jag.
Att det finns fattigpensionärer var också dåligt tyckte hon. “Det tycker jag med, men regeringen har ju avskaffat den orättvisa pensionärsskatten som Alliansregeringen införde” svarade jag.
Men någonstans här insåg jag att det inte spelade så stor roll vad jag sa. Denna kvinna var missnöjd. Och allt hon räknade upp, insåg jag också, är saker även jag är missnöjd med. Jag vill inte att unga vuxna inte ska kunna flytta hemifrån på grund av att det inte finns bostäder.
Jag vill heller inte att folk ska stå i långa köer för att få vård. Jag vill se en ökad personaltäthet inom vårdyrken. Och jag vill att Sveriges äldre ska, efter ett helt långt yrkesliv, ha en dräglig pension som går att leva på. Och jag vet att saker sker. Men att det upplevs som att det går för sakta.
Det provocerar mig nåt så oerhört att Moderaterna sänkte skatten för 140 miljarder under sina åtta år vid makten, varav 30 av dessa miljarder var lånade pengar, efterlämnade ett statligt underskott, och nu har mage att gå till val med sin slogan “Nu tar vi tag i Sverige!”
Det stör mig ofantligt mycket att Sverigedemokraterna, med nazistiska rötter och med samma ekonomiska politik som moderathögern, ökat så mycket i opinionen de senaste åren. Att ett rasistiskt enfrågeparti plockat så mycket poäng på allmänt missnöje nu när Sverige äntligen går åt rätt håll.
“Men”, sa jag, “Du vet ju vad valet handlar om, eller hur? Det handlar ju om att vi antingen kommer fortsätta stärka välfärden för alla, eller vända tillbaka och ge de rikaste i samhället skattesänkningar på bekostnad av vår gemensamma välfärd”
“Jo men, du vet, jag är så besviken på Löfven” sa kvinnan återigen. “Fast.. Det har faktiskt märkts i plånboken att sossarna styrt det här landet i fyra år nu.” Hon sken upp lite. Det gjorde jag med. Hon hade känt skillnaden ändå, fastän det fanns så mycket hon fortfarande var missnöjd över.
Att det känns i plånboken är ju annars ett vanligt argument för Moderat politik. Med högerns skattesänkningar får du si och så mycket över, brukar Moderaterna ju säga. Men denna kvinna hade en mamma som tagit del av den sänkta pensionärsskatten. Hon hade barn och hade själv märkt av det höjda barnbidraget.
Socialdemokrater är ofta snabba att försvara Sverige och säga hur bra det går. Och det gör det på många sätt. Framför allt går det äntligen åt rätt håll, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det påminde vi varandra om den här kvällen, den här kvinnan och jag.