I storstäderna innebär Pride en enorm parad, konserter, och regnbågsflaggor på take away-muggarna i kioskerna. Det är en väldigt synlig aktivitet. På mindre orter är det lite annorlunda. Pite Älvdal Pride hade ett marknadsstånd på plats i Arjeplog i helgen och på lördagkvällen arrangerades en föreläsning.
Eventet hade kanske dragit mer folk om det inte var exakt samtidigt som innebandyn, när Argentum mötte Öjebyn. Men den skara som var på plats fick höra en stark Axel Lilja berätta om hur det är att vara ung och leva med HIV.
HIV är en i princip ofarlig diagnos sett till sjukdomstillståndet, och förutsatt att du bor i en del av världen där det finns medicin. Tar man den kan man leva ett i princip normalt liv. Du kan leva lika länge som en utan HIV, och du kan inte föra smittan vidare om du tar din medicin.
Det som egentligen är farligast med HIV är stigman. Att det fortfarande är så socialt oaccepterat att prata om, att många som fått diagnosen inte har någon att prata med om det, eller får vända ryggar från nära och kära när man berättar om sin sjukdom.
Jämför det med att få en annan sjukdomsdiagnos. Det är i sådana tider vi allra mest behöver stöd från de vi älskar. Det vi inte behöver är, utöver oron över att ha fått en sjukdom, oron över att eventuellt bli utfryst av de man trodde man kunde lita på.
Kontentan av föreläsningen av Axel Lijla var verkligen den. Är du själv en person som dina nära och kära skulle våga berätta något sådant för? Och: för att vi alla ska kunna vara den personen för våra vänner och familjemedlemmar måste kunskapen om sjukdomen bli bättre.
Det är bara några decennier sedan som det rådde total utfrysning av HIV-positiva i samhället. Folk behandlade de med sjukdomen som om de bar på ett luftburet virus, som om blotta närvaron av en person med HIV skulle förpesta alla runtomkring dem.
Det är rakt av vidrigt att denna rädsla tillåts vara så befäst i vårt samhälle att vi är beredda att se de vi älskar på ett annorlunda sätt om de berättar att de har HIV. Sjukdomen är inte längre dödande, men stigman är det.
Det hade passat bra att föreläsningen varit tidigare på dagen, så att fler hade kunnat delta. Egentligen hade mikrofonen kunnat passas över till Axel Lilja under pauserna mellan perioderna i innebandyn, för det han hade att säga är relevant för alla.
För den som missade föreläsningen kommer dock fler chanser. Axel Lilja ska föreläsa både under Pride i Arvidsjaur och i Piteå i höst. Men även om man inte har möjlighet att komma vid de tillfällena heller, så gör vi alla gott i att rannsaka oss själva.
Är jag en person som mina närmsta kan vända sig till när någonting jobbigt sker i livet? Kan jag ärligt säga att jag strävar efter att vara öppen och fördomsfri mot de som lever med en annan hälsosituation än jag? Det är vad som är allra viktigast.