Ibland känns det som att vikten av det förebyggande har glömts bort i debatten om svensk politik. Det målas allt mer upp som en lyx att få trygghet, att få stödinsatser, att få vara sjukskriven, att få återförenas med sin familj, att få stöd av samhället som ungdom. Svensk välfärd har historiskt handlat om att bygga upp en stabil bas / ha ett stabilt skyddsnät som du vet att du kan luta dig på och sen är du med och bygger landet. Men nu börjar vi allt mer höra att man ska förtjäna sitt skyddsnät, som att det är något du ”köper”.
Det är som att debatten om ”curlingföräldrar” har tagit ett järngrepp om hela samhället: här ska vi inte curla människor, utan det är en återgång till darwinismen och ”de starkas överlevnad” som vi ser tendenser av. Det här är ju inget annat än en råkonservativ värderingstrend.
Vi ser det i Moderaternas artikel på DN Debatt från i början av veckan med rubriken ”Dåliga förutsättningar för en bra migrationspolitik”, där de skriver att de vill att man ska ”kvalificera sig för välfärd”, och att ”de som kommer till Sverige bör i högre grad stegvis få rätt till olika bidrag och sociala förmåner i takt med att man jobbar, betalar skatt och blir svensk medborgare”.
Tillbaka till Halden och det ”femstjärniga hotellet”, skulle vi följa Moderaternas logik där så är man alldeles för snäll mot människor som inte förtjänar det. Den som begått brott ska ju straffas och bör inte alls ha det bra, det kanske man stegvis kan förtjäna, eller? Men behandlar man fångar bra i Halden för att de ”förtjänar det”, eller för att samhället förtjänar det?
Jag skulle säga att vinsten för samhället är mångdubbelt mycket större, än vad det är för fången. Både ekonomiskt, men också gällande trygghet och människovärde. Åtta av tio som kliver ut från Halden begår inget brott igen – det är otroliga siffror. Och så ser den förebyggande ekonomin ut.
Vi kan betala hur mycket som helst för akuta insatser, för skolor som brinner, för att skydda kvinnor som blir slagna av sina män och för vårdboenden – men hur mycket vill vi egentligen betala för familjeåterförening, fritidsgårdar, genuspedagogik, dialogpoliser och fler busslinjer?
Ingen och inget beskriver samhällets utveckling från förebyggande till nödåtgärder mer än min mammas karriär som arbetsterapeut. Hon började på 70-talet och jobbade med slöjd, träffpunkter och andra aktiveringscenter och slutade på 2010-talet med att skruva ihop rullstolar. Nedskärningar av det som ansågs ”onödigt” hade förändrat hela hennes jobbsituation.
Men hon bytte jobb, och jobbar numera med att lära nyanlända barn på lågstadiet att läsa och bygga upp sin abstrakta förmåga – snacka om att förebygga problem, jobba med integration och förbättra skolresultaten. Jag hoppas aldrig den dagen kommer när vi slutar lära alla barn läsa, eftersom ”det kostar ju så mycket pengar”.
Enligt samma Moderater handlar integration tydligen om att ha en så stram invandring som möjligt när det borde handla ännu mer om att återförena familjen för att minimera trauman, satsa på att bygga upp och förebygga istället för att vara med och riva ner.