Det finns en bild av glesbygd som mindre tolerant mot det som är utstickande. Att storstaden är räddningen för oss som på ett eller annat sätt stod ut. Detta ska vi vägra acceptera som en sanning.
Självklart finns det fler öppensinnade personer i Stockholm än i Arjeplog, eftersom det finns fler personer i Stockholm än i Arjeplog. Men antal skithögar per capita vågar jag påstå är exakt samma oavsett vart i landet man är, och vi måste vara noga med att aldrig låta bilden av glesbygdsbon som mer fördomsfull än storstadsbon fästa sig.
Det gör mig förtvivlad och ledsen är att höra vänner från andra delar av Sverige säga att de inte känner sig hemma på platsen de borde kalla hem. Orten där skolan ligger som det ropades ”jävla bög” i korridorerna och där det sällan fanns utrymme att få vara annorlunda på något vis.
Nivån av tolerans och öppenhet handlar helt om vilken kultur vi själva sätter och tillåter i vår omgivning, oavsett om vi bor i en liten by eller i storstan. Samhällen väljer att vara inkluderande eller inte, utifrån de normer man själva skapar i grupp med andra människor.
Lördagkväll, efter Pride, var jag och mina vänner ut och festade på Medan. Jag kände mig så himla fin, med skimmer i ansiktet, glittrig klänning och skyhöga klackar. Men när jag svängde in på parkeringen kände jag ett litet sting av osäkerhet.
“Är detta verkligen en gångbar look på Medan i Arjeplog? Är jag inte lite för mycket?” tänkte jag för ett ögonblick. Men då tänkte jag på min föregångare på Piteå-Tidningens ledarsida, Bengt-Urban, som jag aldrig träffat men som jag förstått sällan kompromissade med sig själv.
Jo, nog kan jag glittra i Arjeplog tänkte jag då, och klev bestämt in på dansgolvet och svängde runt hela natten. Och om någon yngre, som kanske känt oro över att sticka ut, såg mig den kvällen hoppas jag att de tänkte “Wow, den där tjejen vågar se ut som hon vill. Då kan jag också våga det nästa gång.”
Det bästa jag kan göra är att, med självförtroende, inte fråga utan bara anta att alla omkring mig accepterar mig för den jag är. Och när jag beter mig på det viset hoppas jag inge självförtroende hos de som kanske fått sitt stympat i sammanhang jag själv tursamt nog inte upplevt.
För kultur slår alltid strategi. Det funkar liksom inte att jag sitter i trygghet bakom min dator och skriver att alla har rätt att vara som de vill, klä sig som de vill, och älska vem de vill om jag inte själv är ute och representerar de värdena som betyder så mycket för mig och som borde genomsyra hela samhället, oavsett var i landet man bor.