Under gårdagen skrev de flesta tidningar, även på riksplan, om det uppmärksammade mordet i Kalix där en kvinna var bortom räddning när polisen väl dök upp - över en timme efter att larmet till 112 kommit in. Aftonbladet publicerade en ledare med skräckrubriken “I Norrbotten kan ingen höra dig skrika”.
Kvinnans familj har dock velat, i samband med detta, uppmärksamma problemen med svag polisnärvaro i vissa delar av landet. Det är viktigt att påpeka detta. Det finns delar av det här landet där man inte kan lita på att polisen kommer om man ringer 112. Det är inte polisens fel, det är politiska prioriteringar.
Men i detta fall handlar det också om frågan om kvinnomisshandel. Den är ständigt pågående, och det finns siffror på att det varje år mördas ungefär 17 kvinnor inom sina egna hems väggar. Det är sjukt. Lägg då till det faktum att någon larmar polisen och polisen inte dyker upp. Så kan det vara för kvinnor i glesbygd, och Aftonbladets ledare är inte långt ifrån sanningen i och med det.
I Västernorrlands län har BB-debatten länge varit en het fråga. Landstinget valde att lägga ner BB i Sollefteå och sedan dess har ockupanter protesterat på sjukhuset. I norrbottniska mått mätt har inte kvinnorna i Sollefteå särskilt långt till närmsta BB. Sju mil, för att vara exakt. Men det tar inte bort udden i hur frågan lyfts. Tidningarna kryllar av historier om kvinnor som tvingats föda i en P-ficka på väg till ett BB för långt ifrån hemmet.
Glesbygden framstår som kvinnofientlig, eller rentav kvinnohatande. Och det är politikens kassa prioriteringars fel. Det är inte lätt att vara kvinna någonstans i Sverige. I storstäderna har polisen själva medgett att man prioriterar bort våldtäktsfall till förmån för annan våldskriminalitet. I Stockholm får kvinnor kanske inte föda barn på vägkanten, men däremot i hissen eller i garaget till det sjukhus som är överbelamrat.
Men i glesbygd ska kvinnor, utöver att redan vara det lägre stående könet i en könsmaktsordning, dessutom inte kunna lita på grundläggande samhällsfunktioner. Det kan ingen, varken man eller kvinna, göra på glesbygden. Detta gör dig som är kvinna och bosatt i glesbygd dubbelt bestraffad i samhället.
Detta konstanta dubbelbestraffande har också lett till att vi ser en större utflyttning av kvinnor än män, vilket är enormt problematiskt. Demografiskt är all utflyttning som inte kompenseras med inflyttning i samma mått dålig, men det är också ett problem om de som flyttar dessutom i större grad är kvinnor.
Rubriker som den i Aftonbladet, eller bara allmänt de nyhetsrubriker som kan kopplas till kvinnors hälsa i norra Sverige och glesbygd, är för Norrland lika icke-attraherande som skjutningarna i Malmö. Det kommer inte finnas en vettig människa som kommer att vilja flytta till en plats där ingen kan höra en skrika.
Detta handlar förstås inte om glesbygdens image. Det handlar om kvinnors trygghet. Men för varje rubrik som visar på att kvinnor inte kan känna sig trygga här uppe, desto färre kommer också att vilja bo här. Det säger sig självt. Politiken, både på regionalt och riksplan, måste ta frågan om glesbygdens kvinnors trygghet på allvar och visa att man gör något åt det. Det måste också tydligt framgå, och ett initiativ av exempelvis landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) vore väldigt välkommet i frågan.