Tidigare fanns två block i svensk politik - Alliansen och de rödgröna. Alliansen bestod av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna. De rödgröna var Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och sedan, på vågmästarroll, fanns de blockmässigt exkluderade Sverigedemokraterna.
Att SD är vågmästare, vilket de varit sedan de kom in i riksdagen, innebär att inget av de etablerade blocken har majoritet. Det har däremot gått att styra landet ändå, i minoritet, för både Alliansregeringar och S-ledda regeringar. Detta tills valet 2018, då valresultatet visade att det rödgröna blocket blivit så marginellt större än Alliansen att Alliansen vägrade acceptera förlust.
Efter att det rödgröna blocket vägrat att stötta en Alliansregering (vilket var helt logiskt med tanke på att de rödgröna var större) menade M-ledaren Ulf Kristersson att “så mycket Allianspolitik som möjligt” ändå var det bästa och var beredd att ta hjälp av SD för att bilda regering. Detta reagerade M:s forna blockkompisar, Centerpartiet och Liberalerna, på och valde istället att stötta en S-ledd regering efter att ha ställt en rad villkor i Januari-avtalet.
Januari-avtalet var den överenskommelse som låg till grund för att nuvarande S-ledda regering skulle tillträda. I den ingick en drös högerpolitik, (som sossarna egentligen inte ville ha men gick med på ändå), samt att Vänsterpartiet skulle hållas utanför förhandlingar och därmed betraktas som ett oppositionsparti, ihop med M, KD och SD.
Januari-avtalet borde vara det flest är nöjda med. Vänsterpartiet borde, även om de inte ingår konstellationen, vara nöjda över att det blev en regering som var mindre högerinriktade än vad en M-ledd regering med SD:s aktiva stöd hade varit. Moderaterna borde vara nöjda, då det var de som sa att “så mycket Allians-politik som möjligt” var det bästa, och C och L såg till att Januari-avtalet innehöll en hel del högerpolitik.
Men så blev det inte. Vänsterpartiet var inte nog nöjda med politiken i Januari-avtalet och har på senare tid lyft flera frågor. Först var V kritiskt mot arbetsförmedlingens omstrukturering, därefter var det miljarder till välfärden, och nu lyfter man frågan om arbetskraftsinvandring. Varenda en av dessa frågor har Moderaterna hakat på. Deras motiv är inte politiska, de är spelmässiga.
Moderaterna är arga över att en S-ledd regering ännu en gång lyckades tillträda i minoritet, och dessutom med stöd av M:s egna forna kompisar. Då ändrar man sig gärna i frågor och gör upp med Vänsterpartiet bara för att förstöra för sittande regering. Så nu är helt plötsligt hela den politiska oppositionen vänstertyckare, eller åtminstone något i den stilen.
Det konstiga är hur framför allt Centerpartiet gick in i samarbete med S för att kräva högerpolitik, snarare än att göra upp i frågor man kunnat hitta gemensam politik. För Centerpartiets högersväng tog på riktigt fart när Alliansen bildades, och hade mycket med samarbetet med Moderaterna att göra. Centerpartiet, som är ett landsbygdsparti, tjänade i förlängningen väldigt lite på att bli rika Stockholms-moderaters dörrmatta under åren av Allians-samarbete. Ändå är C det sista partiet att klänga sig kvar vid den politiken, och verkar onekligen vara det sista Allians-partiet.
Det är hög tid för C att inse att i rådande politiska läge är det egentligen bara de själva som driver på för högerpolitik. Utnyttja detta ögonblick för att omvärdera och göra rättningar i Januari-avtalet. Hävda “Ni vill ju inte ha denna högerpolitik vi genomfört” till Moderaterna, och återinför värnskatten och lägg pengarna på välfärdsmiljarder. Det verkar ju vara majoriteten av riksdagens önskan.