Fråga sedan om personen är antirasist. Alltså om personen är emot rasism och tycker det är dumt med partier där personer är rasister, uttalar sig rasistiskt, eller tillåter en rasistisk kultur. Det är då svaren blir mer svävande.
Borgerligheten slår gärna vakt om och förhärligar frihet, och menar att alla principiellt ska ha friheten att ha en åsikt vara lika för alla. Och så är det givetvis. Men även om folk har rätt att vara rasister har de inte rätt att bli välkomnande i samarbeten och samtal. Rasism kan inte anses vara en åsikt bland alla andra. Rasism är kränkande, hatiskt och våldsamt och bör aldrig någonsin skyddas eller legitimeras. Därför är det så viktigt att vara antirasist.
Det finns en avgörande skillnad mellan att aktivt vara emot rasistiska uttalanden och rasistisk kultur, och att bara själv låta bli att vara rasist. Och det är vad som skiljer vänster från höger i frågan om välkomnandet av rasism i de politiska rummen. Kollektivets ansvar att säga ifrån och inte acceptera rasism, eller individens frihet att slippa bry sig i andra.
Det är faktiskt en rakt av ideologisk fråga. Och i grunden handlar det om ifall faktiskt alla människor är lika mycket värda. För inom borgerlig kultur finner man rasism ociviliserat och okunnigt. Men det är inte ett uttryck för en syn på människor som lika mycket värda, tvärtom handlar det om ett renodlat klassförakt.
För borgerligheten tycker inte att alla människor är lika mycket värda. Men till skillnad från rasismen är det inte hudfärg, utan materiellt ägande, som inom den borgerliga ideologin är vad som avgör hur mycket mer värd en människa är än en annan.
En sådan ideologi kan aldrig förväntas hålla rasister ute från förhandlingar, när rasisterna helt plötsligt går med på ens egna politiska förslag om sänkta löner, lägre skatter, och uppriven arbetsrätt. För rent ideologisk ska alla vara fria att uttrycka sin åsikt, även rasister.
Att vara borgare och samtidigt antirasist är inte förenligt. Men det är just det misstaget många gjort att tro. Det är inte konstigt, i och med framför allt liberala partiers eviga tjat om medmänsklighet under årets valrörelse.
En önskan om att bli stora inom det borgerliga blocket har skapat strategin att måla upp sig själva som antiraster. Men för att kunna beskriva sig själv som "anti" någonting måste man klara av att stå emot. Även om ens personliga vinning kanske är lägre. Och detta har borgerligheten alltid haft svårt med.
Men nu är det upp till alla de som kallar sig borgerliga antirasister att bevisa detta felaktigt. Om man menar allvar med att man inte vill ha ett rasistiskt parti som sätter dagordningen för svensk politik, även om partiet i fråga kan tänkas stödja ens egna intressen i andra frågor, så är tiden för att visa det nu.