Det hamstras munskydd och handsprit, oroliga föräldrar ställer till med scener på skolor och överallt kan vi läsa om diverse amatör-analyser kring vad man bör göra och hur man bör vara angående allt från hygien, barnuppfostran, pensionssparande och börsplaceringar.
Corona är ordet på allas läppar och dominerar såväl nyhetsrapportering som det politiska samtalet. När krisen kommer, är dess karaktär och dess effekter alltid svåra att förutse. Det som med säkerhet återkommer är uppmaningar till mer agerande och efterkloka analyser. Information finns tillgänglig, mediebevakningen är omfattande men många efterfrågar politisk handlingskraft. Men är det verkligen så att Sveriges regering står passiv?
Ingen kan anklaga finansminister Magdalena Andersson (S) för att ha slösat bort statskassan. Tvärtom har kritiken som riktats mot henne, både från höger och vänster, varit att hon borde öppna plånboken. Finansdepartementet låter nu meddela att det just nu förhandlas en ändringsbudget. Den hoppas regeringen kunna lägga fram med stöd från Centerpartiet och Liberalerna för att säkra finansiering vid eventuellt större utbrott i Sverige.
Utöver detta klubbades även ett krispaket som avser skydda de anställningar som kan tänkas ryka av Corona-virusets efterskalv. Oavsett politisk hållning bör detta räcka för att diskvalificera argument om att regeringen agerat ekonomiskt vårdslöst.
Inte heller är det Stefan Löfvéns (S) jobb att spä på oro. Svenska myndigheters uppgift är att på ett effektivt och professionellt sätt verkställa lagar. Personal ska ha tillräckligt mycket kunskap för att kunna fatta objektiva beslut som är i riket bästa. Ett så kallat ministerstyre, som det kallas när någon från regeringen är inne och pillar, är förbjudet enligt grundlagen. Lämna därför den biten till professionen. Statsministern ska fortsatt möjliggöra väl avvägda folkhälsomyndighetsbeslut genom att inte lägga sig i dem.
Om krisen väl är framme behövs dock betydligt mer än så. Under tidigare kriser tex Tsunamikatastrofer, flyktingvågor och terrorattentat, har Sverige också visat prov på en annan beredskap; civilsamhället. Människor slöt upp och hjälpte till med det som behövdes. Hem öppnades, bössor skramlades och meningsskiljaktigheter åsidosattes.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samlar information kring hur arbete går till och erbjuder faktabaserad information och tips ihop med Folkhälsomyndigheten till den orolige. Men visst ryms även lite lugn i tanken av ett Sverige som sluter upp?
Det är förstås en tröstande tanke att en handlingskraftig maktbas pekar med hela handen. Det är stundtals frustrerande att beslutsprocesser i mångas tycke är långa, krångliga, utdragna och snåriga. Det är dock viktigt att det förblir så. Dessa processer, instanser, beslutsvägar och hinder är det som skyddar vår ordning, våra system och vår säkerhet, inte minst den demokratiska.
I ett modernt, demokratiskt land som Sverige ska fakta och eftertänksamhet styra ageranden vid kris. Det innebär breda politiska överenskommelser, självständiga myndigheter som slipper politiskt klåfingrighet och, framför allt, en breddad syn på beredskap.
Med detta i åtanke kan vi konstatera att ledarskap i en kris förutsätter mer än politiskt tjafs. För det civila stödet, som vi faktiskt behöver, är beroende av en sammanhållning. Det politiska samtalet som förs just nu riskerar att slå den i spillror.