Under torsdagen var jag och besökte Älvsby folkhögskola, för att prata inför de som kallas ”Torsdagsgruppen”. Torsdagsgruppen samlas, som namnet antyder, på torsdagar för att lyssna på förhoppningsvis inspirerande föreläsare av olika erfarenhet och ämnen. Och i torsdags var jag ärad att få vara en programpunkt.
Det första som slog mig var hur härligt det är att saker och ting är tillbaka till det normala i någorlunda form. Handsprit står fortfarande utplacerat överallt, men vi kan åtminstone ses nu. Många människor! I grupp!
Det andra som slog mig var just hur folkhögskolor är en sådan bra plats för möten människor emellan. De har variation av utbud, och själva byggnaderna är som till för att på ett avslappnat sätt ägna sig åt kunskapsutbyte. Där finns variation av åldrar, bakgrunder och erfarenheter. Allt vi saknat under pandemin, men också prick vad som behövs för att föra det demokratiska samtalet framåt.
Att träffa just personer som man annars inte hade träffat brukade vara det bästa med mitt jobb, innan coronan bredde ut sig över världen och tvingade oss att minska våra sociala kontakter och umgängen. Under pandemin har jag förstås fortfarande träffat mina allra närmsta vänner, men de vänner som inte är lika nära har till stor del fallit bort. Att det går att träffa helt nya människor var något jag nästan hunnit glömma.
Min föreläsning gick under det svepande namnet ”Det politiska läget” och jag talade i bästa mån utifrån det. Jag delade med mig av mina analyser om de olika partiernas förflyttningar på den politiska kartan, och hur detta kan tänkas påverka det val som stundar om mindre än ett år. Sedan hjälptes vi alla åt att brainstorma vilka frågor som kommer att vara heta i valet. Allt ifrån den nationella vårdskulden till nedläggningen av restaurangen på Fluxen dök upp.
När jag bjuds in att tala om sådana här saker i olika sammanhang vill jag alltid framhäva demokratins vikt. Vilket jag också gjorde mitt bästa för att göra denna gång. Jag pratade om hur jag må vara socialdemokratisk skribent men att jag över allt är demokrat och att jag, av denna anledning, blir orolig när jag hör folk säga att de är för oinsatta för att bry sig.
Vi är alla oinsatta i vissa frågor. Ingen kan tro att jag, trots att jag jobbar med att skriva om politik på det breda planet, vet allt om alla frågor. Man får göra research, läsa vad andra tyckare tyckt och prata med någon man känner som kanske vet mer om saken. Just av den anledning är mötet människor emellan vad som gör demokratin levande.
Varje gång jag möter en ny människa sitter ju den personen på en miljard erfarenheter och perspektiv som jag inte har och som jag kan lära mig något av. Detsamma gäller förstås åt det motsatta hållet. Så länge man själv har någorlunda koll på sina värderingar kan man gå in i samtal och bli övertygad eller själv övertyga.
Jag uppmanade också slutligen alla i salen att gå med i ett politiskt parti. Vilket som helst, så länge det överensstämmer med ens egna värderingar. Demokrati förutsätter engagemang, och ingen kan ju engagera sig utan att möta andra som också vill det. Visst har det gått att göra digitalt under pandemin, men inte alls på samma sätt. Demokratin börjar med prestigelösa samtal och utbyte av perspektiv och erfarenheter, vilket jag både gav men framför allt fick av Torsdagsgruppen på Älvsby folkhögskola.