Det är nästintill garanterat att orden ”Ta tillbaka kontrollen” kommer att pryda Socialdemokraternas valaffischer nästa år. Det är en frisk fläkt av kampretorik som sossarna inte använt på decennier. Det bådar gott för partiets möjligheter i valet.
”Jag vill ta tillbaka den demokratiska kontrollen över vård, skola och omsorg.” Det sa Magdalena Andersson i sitt linjetal på S-kongressen i helgen. I en intervju i Agenda säger hon också att ”det finns starka ekonomiska intressen som vill ha det som det är idag”. På grund av detta menar hon att det kommer bedrivas aggressiv lobbying mot Socialdemokraternas förslag om att förbjuda vinster i skolan.
Det här är retorik som partiet inte använt på år och dagar. Det låter som att man faktiskt vill någonting. Det låter som att man är beredd att bråka och högljutt vara oense med andra. Det är en frisk fläkt och det gör också att man gör sig relevant i samhällsdebatten.
”Ta tillbaka kontrollen” är ett slagord stulet från den brittiska Brexit-omröstningen. Då var det ja-sidan som skanderade ”Take back control”. Som i att gå ur unionen. Arbetarna övergav Labour i det valet och röstade i stor majoritet för utträde. Känslan över att samhället spårat ut och inte längre fanns till för vanligt folk var stor. Antagligen kommer tyvärr inte livet att bli bättre för knegarna i Storbritannien på grund av att man lämnar unionen. Speciellt inte med en konservativ regering som ska rodda i det.
Ändå har man förstås rört runt ordentligt i grytan. Man lyckades förändra någonting i grunden. På sätt och vis tog man tillbaka kontrollen. Ursprungligen är detta vad mycket av missnöjet vi ser i samhället idag handlar om. Många upplever att samhället går åt fel håll och att ingen vill göra någonting åt det.
Politik för arbetare har därför mer och mer kommit att förknippas med frågor som är släkt med Brexit. Det är bara partier som driver den typen av frågor som vågar föreslå stora förändringar av samhället. Är det inget ”vanligt” parti som vågar vara argt på samhället kommer människor att vända sig till de som vågar vara det. Det är dock inte de reformer som dessa partier (exempelvis Sverigedemokraterna) föreslår som kommer att göra de största förändringarna i vanliga människors vardag.
Tänk istället om vi gjorde tandvården billigare, såg till att äldreomsorgen fungerade som den ska och lät pengar som ska gå till skolan faktiskt hamna i skolan och inte hos riskkapitalister. Började vi beskatta de absolut rikaste kapitalägarna skulle vi till och med kanske kunna sänka skatten för de som tjänar minst.
Välfärdspolitik kan också vara tuff och systemförändrande. Det går att bråka och röra om i grytan även genom stora förändringar av hur välfärden fungerar. Det är bra att Socialdemokraterna nu börjat inse detta. Lite jävlar anamma behövs även från det hållet. Då kanske politiken som ska vara för arbetarna faktiskt också gynnar arbetarna.
Nu ska sossarna slåss mot näringslivet för saker som nästan hela befolkningen håller med om. Det är en tacksam sits. Alla gillar en underdog och någon som kämpar för något. Dessutom kan det S föreslår faktiskt komma att göra livet för oss dödliga lite bättre.