Personalkostnader är den största kostnaden för regionen, och också den punkt där kostnaderna ökat mest. Detta ska alltså nu lösas genom ett anställningsstopp, och att de beslut om undantag som görs i detta centraliseras.
Inne på arbetsförmedlingens hemsida finns något som kallas yrkeskompassen. I den kan man kika på hur prognosen ser ut för olika yrken, om man ska bemöda sig en utbildning inom en viss bransch där det kan tänkas bli svårt att få jobb. Samtliga vårdyrken finns att kika på där.
Det yrkeskompassen visar är att det kommer vara mycket lätt att få jobb både som undersköterska, sjuksköterska och läkare. Denna prognos är på fem år och således kan man tolka kompassen som en indikation på att det är värt att sätta sig i skolbänken igen om man blivit arbetslös, för att slutligen bli något av dessa yrken.
Det kompassen utgår ifrån är konkurrensen när du söker ett jobb. Alltså, hur många sökande det är per anställning. Detta kan utan tvekan tolkas som att om du är utbildad, så får du jobb inom din kompetens. Det kompassen inte tar hänsyn till är uppenbarligen ekonomiska åtgärder som den Region Norrbotten nu infört.
Det är egentligen för dåligt. Det är nästan komiskt, om det inte vore så tragiskt. Vården skriker efter personal, men landstingen i Sverige går så dåligt ekonomiskt att den åtgärd man tar till blir anställningsstopp.
Regionrådet Kenneth Backgård (Sjvp) har i skrivande stund ännu inte kommenterat detta totala haveri, vilket är märkligt med tanke på att han styr regionen som främsta företrädare för Norrbottens sjukvårdsparti. Sjukvårdsparti. Det säger ju sig självt, kan man tycka, att anställningsstopp inom vården inte borde vara vad sjukvårdspartiet vill ha.
Vore man drygt lagd kanske man skulle kunna tänka sig att Kenneth Backgård inte kommenterat läget för att han inte vet på vilken av sina sex mobiltelefoner eller sin monsterdator (samtliga bekostade av regionen) han ska använda för att kommunicera sin ställning i frågan.
Skämt å sido så kostar självfallet inte Backgårds teknikutrustning mer än vad ens en undersköterska gör, men många bäckar små och så vidare. Hela apparaten som är Region Norrbotten behöver ta ansvar för att strama till, effektivisera, och få ner kostnaderna.
Utan att ta ifrån ansvariga landstingspolitiker ansvaret så är det tydligt att det behövs pengar från staten. Vårdmiljarden är en bra början, men just eftersom situationen i Norrbotten inte är unik så behöver regeringen verkligen ta krafttag för att hjälpa landstingen i Sverige. Vård ska vara en rättighet i ett välfärdsland som detta, och personal är en förutsättning för att folk ska kunna få vård i tid.
Om personaltätheten är för låg blir det givetvis längre väntetider och köer, och det bidrar också till att befintlig personal får en mycket mer pressad arbetssituation. Den problematiken löses inte av anställningsstopp, även om det ekonomiska läget kanske kortsiktigt förbättras. För vad händer då när befintlig personal bränner ut sig?
Kort sagt är det hela mycket oroande. Det ska bli intressant att följa hur både regeringen och Kenneth Backgård gör för att lösa denna situation. Oavsett är de som blir lidande just nu utan tvekan personal och vårdssökande. Och det är inte det minsta hållbart.