I förra veckan slog turkisk säkerhetspolis till mot en kurs utanför Ankara som handlade digital säkerhetsträning och arbete i en fientlig miljö.
Tio personer greps, anklagade för medhjälp till verksamhet inom en terrororganisation. Sex av dem häktades, däribland en svensk IT-konsult och chefen för Amnesty Internationals Turkietavdelning. Häktningen kan vara mycket länge, upp till två år, medan polisutredningen fortsätter.
Precis som i Ryssland betraktas arbete för mänskliga rättigheter som en statsfientlig verksamhet. Efter den misslyckade militärkuppen i Turkiet för ett år sedan har förtrycket hårdnat. Lärare, poliser, journalister, lektorer och många andra har fått sparken. Regimen använder rättsväsendet för att komma åt kritiker.
I det aktuella fallet är det viktigt att berörda regeringar instämmer i den tyska förbundskanslern Angela Merkels mycket hårda kritik mot Turkiet.
Men hela situationen försvåras av att Turkiet är nyckelland då det gäller uppgörelsen om flyktingströmmarna. Vad händer om president Recep Tayyip Erdogan surnar till och säger upp avtalet med EU? Ja, då kan läget på Balkan snabbt försämras och fler asylsökande kan söka sig till olika länder i Europa.
Det var just Merkel som var hjärnan bakom avtalet.
Socialdemokraternas ledare Martin Schulz undrade hur länge Merkel skulle tiga kring hur den turkiske presidenten avskaffar demokrati och försvagar rättsstaten. Att förbundskanslern uttalande blev så skarpt har säkert att göra med Schulz kritik.
Men komplikationerna slutar inte där. Turkiet är kandidatland till EU. Sannolikheten för att Turkiet blir medlem före 2030 är mikroskopiska. De antidemokratiska tendenserna och Erdogans uttalande nyligen att förrädare borde halshuggas har fört Turkiet än längre bort från ett medlemskap.
Det förefaller också som om Turkiets intresse för EU har svalnat. Erdogan vill istället bygga upp en regional stormakt med Putinliknande drag och ambitionerna går inte att förena med medlemskap i en union för demokratier.
Ytterligare en komplikation gäller Nato. Turkiet är medlem i försvarsorganisationen sedan 1952 och en mycket viktigt del av pakten. Landet har den efter USA största krigsmakten i Nato. För USA betyder alliansen med Turkiet mycket. Genom åren har olika suspekta figurer styrt i Ankara men det har inte påverkat medlemskapet i Nato.
Den svenska borgerligheten kämpar nu för att ansluta Sverige till Nato. En organisation som reellt leds av USA:s överbefälhavare Donald J Trump och som räknar president Recep Tayyip Erdogan som en av de viktigaste medlemmarna. Men är det så kul att överlåta ett betydande ansvar och makt till två sådana politiskt suspekta personer? Hur kan liberaler och centerpartister dels kämpa för yttrandefrihet, dels vilja söka medlemskap i en rörelse där den auktoritäre Erdogan är med och beslutar?