Alliansen blev Folkpartiets död

Alliansen bildades år 2004. Den bakomliggande idén var att det krävdes en rejäl satsning från de fyra borgerliga partiernas sida för att kunna få bort den Socialdemokratiska regeringen och själva ta makten i Sverige. Dessa fyra högerpartier hade slutligen insett att man kanske faktiskt var starkare tillsammans, så som sossarna alltid hävdat.

Lars Leijonborg, partiledare för Folkpartiet (numera Liberalerna), vid grundadet av Allianssamarbetet 2004.

Lars Leijonborg, partiledare för Folkpartiet (numera Liberalerna), vid grundadet av Allianssamarbetet 2004.

Foto: FREDRIK PERSSON / TT

Ledare2019-01-09 18:30
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

De politiska idéerna utgick förstås inte ifrån någon slags kollektivism, raka motsatsen. Individualism stod i fokus när partierna tog fram sina gemensamma politiska förslag. Dessa fyra partier kunde enas i flera frågor. Bland annat synen på individens frihet från staten, att skattesänkningar istället skulle kallas “skattelättnader”, och att det som gick att privatisera också skulle privatiseras.

De här fyra partierna insåg alltså att för att få makt i en demokrati måste man ibland samarbeta med andra (detta var förstås innan Sverigedemokraterna gjort inträde i riksdagen och krånglat till allting för dessa partier). Projektet Allians för Sverige, eller “Alliansen” som vi fortfarande refererar till ibland, var helt enkelt fyra små partiers recept för att få makt.

Men partierna har egentligen extremt olika historia och har grundats av helt olika anledningar. Kristdemokraterna är ett kristet, konservativt parti. Moderaterna var vid sitt grundande partiet för kapitalisterna som tjänade sina pengar på den förslavade arbetarklassens arbete.

Centerpartiet kallades förr för bondeförbundet, men gjorde lämnade stor del av sina bondefasoner till historien i början av 00-talet. Och Folkpartiet, som numera kallas Liberalerna, var en gång i tiden det största av de borgerliga partierna. FP blev också partiet som väljarna år 2006 straffade allra hårdast för att ha gått in i Allianssamarbetet.

Att gå från valresultatet 2002 då Folkpartiet hade närmare fjorton procent av rösterna, till valet 2006 då FP fick dryga sju procent, gjorde att dåvarande partiledaren Lars Leijonborg fick frågan om han inte tänkte avgå nu när valet gått så dåligt. På det svarade han: “Nej, jag tänker regera landet med mina Allianskompisar”.

Vi ska komma ihåg att 7,5 %, som dåvarande Folkpartiet fick i valet 2006, var ett katastrofval för partiet vid den tiden men att det hade setts som ett strålande valresultat nu. Liberalerna fick i valet 2018 strax över fem procent och blev det minsta av de borgerliga partierna.

Det är som att hela Allianssamarbetet faktiskt på riktigt inleddes, inte med målet om att nå makten, utan med målet att utplåna Folkpartiet. Vore man konspiratoriskt lagd skulle detta definitivt vara en rimlig teori.

För detta pyttelilla parti, som för femton år sedan låg på tredubbla röstsiffror, som initialt straffades av väljarna för att man gick in i Allians-samarbetet, och som i de senaste mätningarna inte ens når upp till riksdagens fyra-procent-spärr, har just nu en pågående offentlig strid.

Striden inom L handlar om huruvida man nu borde stötta en S-regering, den forna fienden, eller sälla sig till de nationalistiska Sverigedemokraterna för att stötta Moderaterna, som ju förr i tiden var Liberalernas “Allianskompisar” trots väljarnas missnöje.

Detta är partiets hittills svåraste nöt att knäcka. Men för ett så skört och genom åren förminskat parti kan det lika gärna bli nöten som knäcker partiet. Liberalerna, gamla Folkpartiet, kan faktiskt utplånas i och med den interna splittring som utvecklingen inneburit.

Läs mer om