Enligt bostadsminister Peter Eriksson byggs det i år cirka 67 000 nya lägenheter. Det är en något högre siffra än 2016. Gott så, men inte tillräckligt.
Bostadsbyggandet sker med hyror som för allt för många passerat smärtgränsen. Något som drabbar allt fler. Boverket beräknar att uppskattningsvis mellan 900 000 och 950 000 hushåll i dag har svårt att hitta bostäder med rimlig hyra. Inkomsterna är för låga.
I decennier har politiker ur alla läger slagit dövörat till när bristerna i bostadspolitiken kommit på tal. Den sociala bostadspolitiken finns inte längre. I dag hotar bostadsbristen både jobb och tillväxt.
Bostadskrisen och flyktingkrisen hör ihop. Enligt Boverket krävs 50 000 nya bostäder om 100 000 flyktingar får uppehållstillstånd. Lägg därtill att flertalet av landets kommuner redan har akut bostadsbrist.
”Bristen på lediga bostäder försvårar eller till och med förhindrar nyanlända från att bli socialt och ekonomiskt integrerade”, har Boverket framhållit.
Varje samhälle, litet som stort, måste ha en fungerande bostadsförsörjning. Alla har vi ett direkt fysiskt behov av en bostad.
Hur ska vi annars kunna fungera på jobbet eller i vardagslivet? I dag är det inkomstsvaga grupperna som ställts åt sidan: låglönefamiljer, ensamstående, invandrare och ungdomar.
Det finns knappast något som är så centralt för oss människor som ett bra boende. Om det inte fungerar, fungerar inte heller det övriga livet. Ändå tycks det så förtvivlat svårt för ansvariga politiker centralt, regionalt och lokalt att skapa förutsättningarna för ett bostadsbyggande för alla.
Utan att vi nästan märkt det har vi därför skapat ett alltmer segregerat boende. För ett tiotal år sedan var det något som enbart drabbade storstäder. I dag ser vi hur bostadssegregationen får fotfäste runt omkring oss.
I segregerade bostadsområden skapas snabbt sociala problem. Därför behövs en bostadspolitik som både kan förebygga och rätta till de problem som växt i takt med att marknadslösningar så gott som ensamt fått styra bostadspolitikens inriktning.
En bra bostad tillhör de grundläggande sociala rättigheterna. Behoven av nyproduktion av bostäder växer för var dag. Det krävs därför mer pengar och ett stabilare system för att stödja hyresrätten.
Kommunerna måste dessutom tvingas ta ett större bostadsförsörjningsansvar för alla invånare och inte bara bygga för en köpstark medelklass utan också för de grupper som i dag har fått det allt svårare att skaffa ett eget boende.
Mot bakgrund av hur enkelt den sociala bostadspolitiken smulades sönder är det heller inte att förvåna sig över att Sverige idag har Västeuropas högsta boendekostnader. I vårt land går drygt 30 procent av inkomsten efter skatt till boendet. EU-genomsnittet ligger på knappa 20 procent. Det är långt till ett rättvist och jämlikt boende.
Det måste till någon form av statlig finansiering för att byggföretagen åter kan börja bygga hyresrätter. Hur en sådan ska se ut vore en fråga som borde ha högsta prioritet.