Rättspraxis har möjliggjort för eljättarna Vattenfall, Eon och Ellevio att successivt höja sina elnätspriser de senaste fem åren, något som inte gått kunderna förbi. På vissa ställen är höjningen så stor som 80 procent. Som kund står man handfallen. Till skillnad från andra tjänster och varor man köper kan man inte byta om man anser att priset är för högt eller produkten för dålig, nej, det svenska elnätet är monopoliserat och i de allra flesta kommuner finns det bara ett elnät att välja på.
Regeringen har sedan tidigare agerat mot de upptrappade elnätspriserna. För drygt ett år sen presenterade dåvarande energiminister Ibrahim Baylan (S) regeringens förslag om elnätsföretagens avgiftstak. I korthet handlar det om att Energimarknadsinspektionen sätter upp ramar för hur mycket avgift företagen får ta för kunderna att använda elnäten.
Det som däremot är nytt under solen är att EU har reagerat mot regeringens pristak, som skulle innebära en dryg fjärdedels minskning i elnätsavgiften. EU-kommissionen anser att regeringen styr prisregleringen på ett otillåtet sätt. Energiminister Anders Ygeman avser inte att gå EU-kommissionens krav till mötes. Han pekar i stället på att Tyskland driver samma processer i dagsläget. Föga förvånande är inte eljättarna nöjda. De har visserligen både stora investeringar framför sig de kommande åren, men de har också ägarkrav på ordentliga vinstmarginaler. Det skiljer eljättarna från de lokala elnätsföretagen och skulle kunna förklara de enorma skillnaderna i elnätshöjningar, kommuner emellan.
Genom långa domstolsförhandlingar 2014 fick elbolagen lagen på sin sida i frågor om kundernas avgifter, och det är den rättspraxis som legat till grund och möjliggjort de senaste årens kritiserade höjningar.
I grund och botten handlar frågan om hur man ska se på eltillförseln. Ska en tillförlitlig eltillförsel tillhöra det statliga ansvaret gentemot sina invånare? Eller ska elnätet vara som vilken produkt som helst, helt och hållet upp till företagen att prissätta? I slutändan är det statens ansvar att kunna förse sin befolknig med ett driftsäkert elnät. Därför ska inte vara eljättarnas ägarbonusar som är huvudfokus när elnätspriserna sätts.
Frågar man eljättarna motiverar de prishöjningarna med att nätet måste kapacitetssäkras och byggas ut för framtiden, vilket de också har ansvar att göra.
Många kan redan i dag vittna om många, och stundtals långa, elavbrott, inte minst i gles och landsbygd. Att elnätet behöver rustas upp råder ingen tvekan om. Är det inte rimligt att konsumenten också får lov att betala för den vara man vill nyttja?
Elnätspriserna slår extra hårt på hushåll boende på landsbygden. Vattenfall förklarar det med att de har mer ledning per hushåll att underhålla i kommuner med långa avstånd och få kunder, och då blir det också dyrare.
När det kommer till elförsörjningen är det en grundläggande fråga i var Sverige ska placera sig på skalan över världens mest moderniserade länder. Antingen har vi ett fungerande, driftsäkert och rättvist elnät i hela landet. Eller har vi det i städerna och strax utanför och ett instabilt, osäkert och alldeles för dyrt elnät på landsbygden och i små kommuner.
Men är då en expropriering av det svenska elnätet ett vettigt alternativ? Nä, i dagsläget är det inte aktuellt. Däremot presenterades häromdagen rapporten Moderna tillståndsprocesser för elnät, med ett förslag om en ändring i regelverket för samredovisning. I dag betalar stora delar av Mellansverige samma avgift, även de i glest befolkade områden. Norra Sveriges inland kvalificerar i dagsläget inte till den samredovisningen. En ändring skulle innebära att de geografiska skillnaderna skulle utjämnas och inlandet skulle betala samma avgift som stadsborna. Det kanske inte är hela lösningen, men åtminstone ett viktigt steg på vägen.