SSU, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, är ett resultat av partisprängningen 1917.
På den socialdemokratiska partikongressen 1917 beslutade en majoritet att rösta för att utesluta det starkt vänsterorienterade ungdomsförbundet SDUF.
Istället bildades ett nytt socialdemokratiskt ungdomsförbund vid en konstituerande kongress 27-28 oktober samma år.
Några år senare, 17 december 1922, bildades SSU-distriktet i Norrbotten vid en konferens i Boden.
Bevarat på SSU-distriktets expedition i Luleå finns ett fint handskrivet brev från S-ledaren Hjalmar Branting till det nybildade SSU-distriktet.
Slutklämmen i brevet löd: ”Från de kommunistiska missgreppen och överdrifterna tillbaka igen till gediget arbete för en bättre framtid för det stora arbetande folket – det blir Eder stora uppgift”.
Udden var alltså riktad mot kommunisterna – inte högern – vilket säger mycket om dåtidens politiska klimat.
Partisprängningen 1917 blev grunden för djupa motsättningar mellan reformisterna i arbetarrörelsen och mer revolutionära krafter.
Ganska snabbt visade det sig emellertid att arbetarklassen föredrog Brantinglinjen framför den högljudda och stökiga vänsterradikalismen – och SSU drog sitt strå till stacken.
På 1920-talet spelade SSU en avgörande roll för att socialdemokratin kunde bli vad den senare blev.
Ideologen Nils Karleby och Rickard Lindström (SSU-ordförande 1922-28) tog avstånd från de gamla marxistiska dogmerna och medverkade till att utveckla svensk socialdemokrati till ett socialreformistiskt och pragmatiskt parti.
På S-kongressen 1932 blev det huvudlinjen för hela partiet.
Människors levnadsvillkor och bygget av välfärdsstaten – inte socialisering av storföretag och banker – skulle vara det viktiga.
Det är idéer som präglat svensk socialdemokrati sedan dess – från Per-Albin Hansson till Stefan Löfven. Det centrala har inte varit ägandet av produktionsmedlen, utan fördelningen av produktionsresultatet och att verka för att alla får ett schysst liv.
Med alla rimliga mått mätt har det varit en framgångsrik strategi. S blev ett starkt och samhällsbärande parti i Sverige.
Det går inte att skriva om SSU:s historia utan att nämna Bommersvik. Kursgården invigdes 1937 och har medverkat till att skola flera generationer.
På 1950-talet trummade Olof Palme (studieledare i SSU 1955-61) ut den socialdemokratiska ideologin på kurserna. Han använde sig av en föreläsning om den fiktiva ”Plomgrens mekaniska verkstad”.
I Bommersviks 50-årsbok berättade Palme:
”Det var unga klubbister som kom hit och då ritade jag upp den här verkstan. Plomgren var ägaren, sedan ritade jag ett antal personer på tavlan, vad de hade i lön, pension och arbetstid. Det var helt fascinerande på 1950-talet. Ni kan tänka er den tid då man hade liten pension, kort semester och stora löneskillnader. Det illustrerade klassamhället. Sedan kom en föreläsning om makten över verkstaden. Det var gamla fröken Krikonkvist som ägde en massa aktier och hade makten över företaget. Det var innan MBL och allt det där. Det fanns ingen styrelserepresentation, ingen makt alls för de anställda.”
Där – i diskussionerna på Bommersvik – föddes sannolikt också fröet till 1970-talets många arbetslivsreformer.
I historiken ”Brantings barnbarn” (SSU Norrbotten 1992) berättar tidigare näringsministern Anders Sundström om hur han blev aktiv i SSU.
”Jag gick med i SSU Piteå 1968. De stora frågorna då var demokratiseringen av skolan och internationella frågor som befrielsekampen i Mozambique och Vietnamkriget.”
Det säger en del om SSU då men även nu. Det internationella solidaritetsarbetet är och förblir viktigt i SSU-verksamheten även 2017.
Tidvis har det varit lite si och så med verklighetsförankringen i SSU. ”Om inte SSU klarar av att företräda Sveriges arbetarungdomar måste LO bilda ett eget ungdomsförbund”, hotade och dundrade dåvarande LO-basen Arne Geijer på SSU-kongressen 1967.
Han såg en fara för att SSU var på väg att förvandlas till ett forum för akademiska diskussioner. Förbundet riskerade att tappa sin förankring bland de unga i arbetslivet.
SSU tog dock till sig LO-kritiken.
Under 1970-talet påbörjades ett arbete för att vinna fler arbetande och fackligt engagerade ungdomar till förbundet – och SSU kunde återigen börja göra skäl för det gamla epitetet ”verklighetssynens ungdom”.
Det har stormat rejält på en del SSU-kongresser. Åren 1955, 1981 och 1999 nämns ofta.
Själv var jag på min första SSU-kongress 1981, när det pågick en märklig strid mellan så kallade självförvaltare och traditionalister.
Med historiens facit i hand är det obegripligt att debatten kunde bli så hård och oförsonlig.
Klart är bara att det användes en massa energi till internt parlamenterande istället för att stärka SSU:s ställning på skolor och arbetsplatsser.
Det bör vara en lärdom för dagens SSU-aktiva. Man får inga nya medlemmar och sympatisörer genom att ägna sig åt interna skyttegravskrig och introverta diskussioner.
Alla socialdemokrater kan så klart inte tycka likadant om allt. Men det går faktiskt att diskutera politik- och idéutveckling utan att ta heder och ära av varandra eller låta det gå ut över det utåtriktade arbetet.