Europa befinner sig i en djup ekonomisk kris. Sveriges ekonomiska kris är inte på långt när lika djup, men varningstecknen finns där. Kommunerna och landstingen har fått känna på en krympande ekonomisk tillvaro när regeringen Reinfeldt valde att frysa statsbidragen. För de kommuner som också får känna på stora befolkningsminskningar är ekonomin bekymmersam. För vissa kommuner, som Arjeplog, är det riktigt kämpigt. Besparingar och nedskärningar är vardagsmat. Men någonstans går det en gräns för när det inte går att effektivisera och skära ned i verksamheterna längre. Men var den gränsen går är det ingen i dagsläget som vet.
I Arjeplog är gymnasieskolans framtid den stora snackisen just nu. Kommunens politiker sliter sitt hår i vånda över det beslut man måste fatta kring om man överhuvudtaget i höst ska ta in några elever i årskurs ett. På Facebook kan man läsa hur oroliga människor är inför detta beslut och att man vet alldeles för lite kring vad som händer och hur politikerna resonerar i frågan. Oron är lätt att förstå. Gymnasieskolans framtid är på många sätt en symbolfråga. Många känner att en nedläggning av gymnasieskolan på många sätt kan bli som att ”dra proppen ur badkaret” och att detta får ödesdigra effekter på den långsiktiga samhällsutvecklingen.
Men tyvärr är det som kommunalrådet Britta Flinkfeldt Jansson skriver i sin spalt på kommunens hemsida: ”Hur mycket pengar skolan får är självklart en prioriteringsfråga. Man kan välja att bortse från det – men det är inte ärligt. Fakta är att om gymnasiet ska få kosta, så tas pengarna från bland annat grundskolan och äldreomsorgen. Den prioriterings-diskussionen berör inte bara oss politiker, den landar hos oss alla.”
Kommunens resurser är begränsade. Och i de verkligt små kommunerna är rationaliserings- och effektivitetsförbättringsmöjligheterna inte lika stora som i de större kommunerna. Visst kan man samverka kring mycket med närliggande kommuner men i slutändan är det trots allt så att man måste bedriva förskoleverksamheten, skolverksamheten och äldreomsorgen i direkt närhet till brukarna. Det är där de verkligt stora kostnaderna ligger. Och dessa kan du aldrig effektivisera bort i den utsträckning som skulle behövas – rent ekonomiskt sett.
Vilken framtid går då de små kommunerna till mötes? Är en kommunsammanslagning den stora lösningen? Är samverkan med andra tillräckligt? Frågorna är många, men svaren alltför få.
En sak kan man konstatera, utifrån den verklighet man ser exempelvis i Arjeplog, och det är att effektiviseringar, besparingar och samverkan med andra kommuner inte kommer att räcka till för att få kommunen på fötter. Det krävs något mer genomgripande, något som verkligen vänder på förutsättningarna. En sådan sak skulle kunna vara en stor etablering av någon näringsverksamhet som skulle få till stånd en stor inflyttning så att skatteintäkterna kan öka. Men i dagsläget är det bara en önskedröm. Nej, det som skulle behövas är att staten tar ett betydligt större ansvar för att garantera den grundläggande samhällservicen i de mest utsatta kommunerna i vårt land. Skulle man exempelvis garantera en grundnivå i de sjuttiofem minsta kommunerna så skulle det inte kosta många miljarder för statskassan.
Men att åstadkomma stabila förutsättningar för de minsta och mest utsatta kommunerna handlar om politisk vilja. Det skatteutjämningssystem som vi har i dag är nog omstritt. Detta beror naturligtvis på att det innehåller en tydlig omfördelning mellan kommuner med stark skattebas och kommuner med svag skattebas. Att förstärka denna omfördelning är ingen framkomlig väg. Det är staten som måste gå in och ta sitt ansvar. Frågan är bara vilken regering som kan, vill och vågar ta på sig detta ansvar. En sak är nog tyvärr uppenbar. Med den syn på regionalpolitiken som dagens regering visar upp så kan man inte ens drömma om ett sådant ansvarstagande från deras sida.
Bengt-Urban Fransson