Att kommunernas dåliga ekonomi har resulterat i mindre resurser till olika verksamheter är sedan länge känt. Vi vet hur de anställda inom vård och omsorg tvingats stressa allt mer för att hinna lika mycket och mer på färre händer. Inom skola och förskola har lärartätheten sjunkit.
En yrkesgrupp som det talats mindre om är socialsekreterarna. Men även de har fått känna på effekterna av den ekonomiska krisen med minskade resurser som följd. Detta har lett till tung arbetsbörda. Just detta pekar en studie som genomförts vis Högskolan i Gävle mot. Studien, som genomfördes i form av en enkätundersökning som omfattade trehundrafemtio socialsekreterare som arbetar med barn, pekar på att arbetsvillkoren allvarligt har försämrats jämfört med den studie som genomfördes elva år tidigare.
Flera av de socialsekreterare som svarat på enkäten upplever att de alltid eller mycket ofta har för mycket att göra och ofta tvingas jobba övertid för att hinna med. De pekar också på att dokumentationskraven för handläggarna har ökat, och många beskriver situationen som absurd. I enkäten framkommer även att introduktionen för nyanställda ofta är bristfällig.
Studien vid Högskolan i Gävle är inte den enda i sitt slag som slår larm om dålig arbetsmiljö för socialsekreterarna. Även en studie gjord vid Stockholms universitet i våras pekar mot att en effekt av de bristande resurserna inom socialtjänsten är framväxten av en kultur av tystnad och rädsla. Studien pekar också på att stress, sjukskrivningar och hög personalomsättning är vardagsmat inom socialtjänsten. Forskarna beskriver ett glapp mellan krav på socialsekreterarna och de resurser som finns för att kunna uppfylla dessa krav. Glappet mellan vad socialsekreterarna har möjlighet att göra med de resurser som finns, och vad man själv kände att man borde göra utifrån sin profession leder till frustration och känslor av maktlöshet.
Socialsekreterarnas arbetssituation underlättas inte heller av de ständiga omsvängningar som sker i den allmänna opinionen kring socialtjänstens verksamhet. Socialsekreterarna har att hantera balansgången mellan familjens rätt till integritet och myndighetens utredningsskyldighet. Allmänhetens syn på hur denna balansgång ska hanteras påverkas ofta av vad som för tillfället står i fokus i samhällsdebatten. Har det nyligen sänts ett uppmärksammat reportage om barnmisshandel så ökar trycket på att barnrättsperspektivet ska råda. Har Uppdrag Granskning riktat strålkastarna mot ett felaktigt omhändertagande landar debatten i kränkningar av föräldrars rättigheter. Mitt i detta spänningsfält befinner sig socialsekreterarna.
Enligt en undersökning som radioprogrammet Kaliber genomfört så fattas det personal på socialkontorens barn- och ungdomsenheter i hälften av landets kommuner. Många av landets socialkontor är så överbelastade att anmälningar om barn som far illa kan bli liggande i veckor. Samtidigt har kommunerna svårt att behålla kompetenta och erfarna socionomer. Detta beror i huvudsak på glappet mellan ansvar, förväntningar och ambitioner på den ena sidan och resurser, löner och status på den andra sidan. Detta i kombination med en allt tyngre arbetssituation leder till flykt från yrket. Ska vi ha en socialtjänst som har rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag så måste yrkets status och attraktivitet höjas. Orden känns igen från debatten om läraryrket, men gäller även för socialsekreterarna.