En servitris går fram till ett större sällskap män och frågar om de har allt de behöver. Mannen närmast ser servitrisen djupt i ögonen och tar tag i hennes rumpa. ”Jag fick lirka mig ur hans grepp med våld”.
En vårdtagare slickar på sitt finger och för det sedan mot armen på vårdbiträdet. ”Jag tyckte det var jätteäckligt”.
”Ingen bryr sig någonstans” säger en undersköterska som jobbar i äldrevården om sexuella trakasserier.
Den internationella kvinnodagen närmar sig med den de nödvändiga påminnelserna om att vi lever i samhälle som är långt ifrån jämställt. Ett uttryck för detta är sexuella trakasserier, som också är ett vanligt arbetsmiljöproblem. Det visar en LO-rapport som släpps inom kort.
Att sexuella trakasserier nästan uteslutande drabbar kvinnor förvånar ingen som förstått att vi lever i ett patriarkalt samhälle. Men det finns en klassaspekt också här. Sexuella trakasserier är dubbelt så vanligt bland kvinnor i arbetaryrken jämfört med kvinnor i tjänstemannayrken. Var tionde arbetarkvinna har under de senaste 12 månaderna blivit utsatta för sexuella trakasserier på jobbet.
Och det är inte enstaka händelser det handlar om. Sju av tio som utsatts uppger att de drabbats tre till fyra alternativt fem gånger eller fler de senaste 12 månader. Vanligast är problemet inom vård och omsorg, hotell och restaurang men även inom handel. Allra mest utsatta är de, ofta unga, med otrygga anställningar.
Sexuella trakasserier är ett samhällsproblem. Mycket måste göras på samtliga nivåer för att förändra föreställning att män har rätt till kvinnor och därför kan kränka psykiskt och fysiskt. Männen är problemet och måste därmed ta sitt ansvar. Men det som sker på arbetstid är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivarens är skyldig att arbeta förebyggande mot sexuella trakasserier, upprätta planer för hur sexuella trakasserier ska hanteras samt att informera de anställda.
Trots detta har endast sex av tio LO-medlemmar fått information från sin arbetsgivare om sexuella trakasserier. Bland unga LO-medlemmar, där behovet av information är som störst, har 75 procent inte fått någon information.
Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar. Särskilt tungt ansvar vilar på Visita, Svensk Handel och Sveriges Kommuner och Landsting samt privata vårdgivare.
För att komma rätta med problemet krävs också att maktbalansen på arbetsmarknaden förändras. Problemen är allra störst bland unga arbetarkvinnor med osäkra anställningar. Det är svårare att kräva sin rättigheter när inte vet om du har jobb imorgon, det råder en låt gå-princip och arbetsgivarens inställning kanske är att kunden alltid har rätt.Därför krävs också starkare fackförbund och förstärkt arbetsrätt.