När LO häromdagen presenterade sin rapport över anställningsformerna på den svenska arbetsmarknaden, ”Anställningsformer år 2014”, där man granskat data från SCB:s arbetskraftsundersökning konstaterar man att 618 000 personer idag har visstidsanställningar jämfört med 378 000 år 1990. De tillfälliga jobben har alltså ökat med 240 000 medan antalet anställda på den svenska arbetsmarknaden endast ökat med 52 000 mellan 1990 och 2014. Detta innebär att andelen visstidsanställningar ökat dramatiskt under de senaste två decennierna, från nio till femton procent.
Det är inte så att det är anställningar inom bemanningsföretagen som ligger till grund för det stora antalet visstidsanställningar. Bemanningsföretagen sysselsätter nämligen endast 60 000 personer. Det är i stället anställningsformen ”allmän visstid” som står för den riktigt stora andelen, nämligen 428 000. Två av tre visstidare går alltså under anställningsformen ”allmän visstid”.
För de visstodsanställda innebär det en stor ovisshet att gå på visstidsanställningar. Att inte kunna ha en längre planeringshorisont gör det svårt att skaffa en stabil plattform i livet. En rad situationer i livet försvåras när du inte har en fast anställning. För vissa grupper med otrygga anställningar är morgondagen mycket oviss. De tvingas varje dag sitta med mobilen i hand och hoppas att de får en anställning just den dagen. En sådan tillvaro tär på människor.
Den svenska regeringen har vid upprepade tillfällen fått påstötningar från EU-håll mot våra generösa möjligheter att stapla visstidsanställningar på varandra. Nu när Sverige har en regering ledd av fackföreningsmänniskan Stefan Löfven borde något verkligen kunna hända. Ett första steg vore att avskaffa anställningsformen ”allmän visstid”. Omotiverade visstidsanställningar hör inte hemma i ett välfärdsland som Sverige. Visst ska möjligheten finnas till visstidsanställningar men då ska de kunna motiveras.