På måndagen presenterade Landsorganisationen i Sverige, LO, rapporten ”Unga som varken arbetar eller studerar i Sverige”. I denna studie har man undersökt det så kallade NEET-talet (Not in Employment, Education or Training) för ungdomar i åldrarna sexton år och tjugofem år. Detta med anledning av ungdomars svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden.
Undersökningen visar att NEET-talet för Sverige har ökat med 1,2 procentenheter mellan åren 2006 och 2012. Hela ökningen står att finna hos ungdomar i åldrarna mellan tjugo och tjugofem år. Svårast att ta sig in på arbetsmarknaden har utrikesfödda ungdomar, ungdomar med lägre utbildningsgrad och ungdomar vars föräldrar har kort utbildning.
Än mer skrämmande är att 10 000 av de ungdomar som varken arbetade eller studerade år 2006 inte hade lyckats komma in i någon form av aktivitet sex år senare. Hälften av dessa hade år 2012 ersättning från sjukförsäkringen.
Bara i Piteå älvdals kommuner fanns det, enligt rapporten, 642 ungdomar i åldrarna mellan sexton och tjugofem år som varken hade arbete eller befann sig i någon form av utbildning. För Piteås och Arjeplogs kommuner är andelen något lägre än riksgenomsnittet och för Älvsbyns och Arvidsjaurs del ligger man något över snittet för riket.
För att kunna motverka det utanförskap som NEET-ungdomar hamnar i krävs väl riktade och kraftfulla åtgärder från samhällets sida. En obligatorisk gymnasieskola, med tillräckliga insatser för att alla elever ska kunna erhålla en fullständig gymnasieutbildning, är ett viktigt steg. Dagens arbetsmarknad kräver nämligen en helt annan utbildningsnivå än vad som gällde något decennium bakåt i tiden.
En annan insats som skulle behövas är tidiga proaktiva sociala insatser till de barn som redan i barnomsorg och skola kan identifieras befinna sig i riskzonen för slås ut. Detta faller alltför ofta mellan stolarna då de vinster man samhälleligt gör i framtiden genom sådana sociala investeringar tillfaller andra samhällssektorer än den som genomför och bekostar själva insatsen. Det stuprörstänkande som många gånger präglar såväl politiken som den offentliga förvaltningen utgör här ett hinder. Det är också av vikt att samverkan mellan olika samhällsorgan ökar så att man kan ta ett helhetsgrepp om barnets och ungdomens situation så att insatsernas effektivitet kan maximeras.
LO konstaterar vidare i rapporten att det är av stor vikt att förstärka studie- och yrkesvägledningen då dagens unga tidigt ställs inför livsavgörande val inom ramen för det fria skolvalet. Speciellt viktigt är detta för de ungdomar som kommer från studieovana hem och som saknar de stödjande sociala nätverk som andra ungdomar har.
Självklart är det också så vuxenutbildningen måste ges mer resurser så att den klarar av att ge ungdomar en andra chans att få en utbildning som ger dem möjlighet att konkurrera på arbetsmarknaden.
Avgörande är att ungdomar inte tillåts hamna i passivitet och fastna i utanförskap. Det är därför 90-dagarsgarantin är så viktig. Att se till att varje arbetslös ungdom inom nittio dagar innan han/hon erbjuds ett jobb, praktikplats eller relevant arbetsmarknadsutbildning är ett effektivt sätt att motverka långtidspassivisering.
Avslutningsvis är inte otrygga anställningar någon lösning på problemen. Tvärtom gynnas ungas etablering på arbetsmarknaden av goda villkor på arbetsmarknaden då trygga individer vågar ta för sig på ett helt annat sätt än den som hela tiden levt i ovisshet om sin framtid.
Den socialdemokratiskt ledda samarbetsregeringen bär ett tungt ansvar på sina axlar nu. Vallöftet om 90-dagarsgarantin måste infrias. Varje ung människa som varken har arbete, praktikplats eller utbildning sviks av samhället. Det kan och får vi aldrig acceptera.