Efter de senaste veckornas diskussioner kring det upprop som sjuksköterskorna på avdelning 33 i Sunderbyn gjorde kring den hårt pressade arbetssituationen finns det anledning att ställa sig frågan kring hur det lokala facket har agerat. Uppenbarligen är frustrationen så hög ute på avdelningen att man kände att man var tvungen att agera. Men borde inte facket ha agerat långt före det? Kanske man har agerat, men frågan är då om man agerat med tillräcklig kraft.
Hela institutet med skyddsombud på arbetsplatserna instiftades för att arbetsmiljöproblem inte ska kunna bli alltför svåra, utan att arbetsgivaren ska tvingas agera. Har skyddsombuden nyttjat de instrument som står till deras förfogande?
Om arbetsmiljöfrågor i framtiden ska drivas genom offentliga brev och upprop i media kommer fackföreningsrörelsen att ha spelat ut sin roll i arbetsmiljöfrågor och då kommer viljan att ansluta sig till fackliga organisationer att minska dramatiskt.
De fackliga organisationerna bör därför ta sådana här händelser på största allvar och ställa sig frågan om man har företrätt sina medlemmar på bästa möjliga sätt när de känner att de måste vända sig till media för att något ska hända.
Kanske är det så att vi i vårt genommedialiserade samhälle alltmer börjar gena i kurvorna och inte använda oss av de verktyg som faktiskt står till buds innan vi ropar högt i media. I så fall är detta något vi behöver diskutera. Skulle det vara fallet är vi i en rasande fart på väg mot ett samhälle där den som ropar högst och är mest mediesmart som kommer att kunna hävda sin rätt. Effekten av detta kommer i så fall att vi får se en helt ny klassdimension i vårt samhälle med stora klyftor mellan de som vet hur man ska använda medierna för att få sin vilja fram och den som inte har denna förmåga. Tala om att orättvisorna i samhället skulle öka i dramatisk omfattning då.
Det borde därför finnas ett gemensamt intresse från arbetsgivarnas och de fackliga organisationernas sida att samarbetet mellan parterna ska fungera på ett bra sätt. För varken arbetsgivaren eller de fackliga företrädarna vill nog sköta sina respektive uppdrag inför öppen ridå i tidningar, TV och radio. Därför måste den ökande mängden öppna brev och upprop tas som en varningssignal över att detta inte funkar som det ska.
Samtidigt är det tur att de anställda har den meddelarfrihet som de har. När saker och ting inte fungerar som de ska så måste man som anställd ha rätt att slå larm. Sjuksköterskorna på avdelning 33 ska ha all heder för att de agerade när de upplever att arbetssituationen blir ohållbar och inget händer. Det är bra för alla – oavsett om vi är anställda, patienter, arbetsgivare eller bara medborgare. Det får vi aldrig glömma.