I det svenska välfärdssamhället har en av utgångspunkterna varit att äldre ska ha en trygg ålderdom och att samhället ska se till att alla äldre får leva ett värdigt liv, känna välbefinnande, ha möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och att alla äldre ska kunna få ha en aktiv och meningsfull tillvaro.
Orden är fina och ger uttryck för en mycket hög ambition. En gång i tiden orkade vi också leva upp till det mesta av dessa ambitioner. Men idag är verkligheten en annan. Det är långt ifrån självklart att den äldre upplever att den har ett boende där man känner att man lever under trygga förhållanden. Otryggheten bland de äldre är ett växande problem, och då framförallt bland äldre äldre som är vitala och friska men som kanske känner sig otrygga i att bo ensamma. I dagens samhälle är det i stället i de flesta fall en bedömning av den enskildes omsorgsbehov som avgör vilken typ av hjälp som samhället erbjuder.
Med den ekonomiska svångrem som många kommuner lever med är prioriteringarna hårda. Hemtjänst är långt mycket billigare än en plats på ett serviceboende eller ett särskilt boende. Principen som ofta råder är insatser i det egna boendet så långt det bara går, först därefter kan en plats på ett särskilt boende bli aktuellt. Oavsett om den äldre upplever sig otrygg i det egna hemmet. En professor i socialgerontologi ska en gång ha yttra något i stil med att en person som är tillräckligt klar i huvudet att hon eller han kan välja att bo i ett äldreboende är för pigg för att uppfylla de krav som ska uppfyllas för att erbjudas en plats där. Valfriheten är kraftigt beskuren.
Häromdagen kunde man i flera tidningar läsa om nittiotreåriga Kajsa Larsson som inte längre fick välja på vilken affär hon i framtiden skulle handla om hon ville ha den omsorgsinsatsen utförd av kommunen. Kommunen hade nämligen upphandlat denna tjänst från en specifik leverantör. Dessutom skulle Kajsa numera endast få hjälp med handling en gång per vecka.
Exemplet Kajsa är bara ett i raden. Gång på gång får vi läsa om hur äldres självbestämmande kringskärs utifrån kommunernas resursbrist och behov av effektiviseringar. Många gånger finns det skäl att ifrågasätta hur detta står i samklang med våra fina ambitioner om värdigt liv, självbestämmande och möjlighet till trygghet som de är uttryckta i socialtjänstlagen.
Den oro som detta föder kommer till uttryck i de nedslående resultaten när vi mäter våra förväntningar inför vår ålderdom. I dagens samhälle är det verkligen ingen lek att bli riktigt gammal. Vi måste verkligen i grunden börja diskutera hur vi ska förverkliga våra fina ambitioner för vår äldreomsorg. Idag bryter alltför många kommuner ostraffat mot lagstiftningen och de äldre orkar inte ta upp kampen utan försöker i stället stå ut med sin situation. Anhöriga som försöker ta strid för sina närståendes rätt blir stämplade som besvärliga och bråkiga. Kommunala tjänstemän och politiker blir frustrerade när de inte har möjligheter att i praktiken leva upp till lagstiftningen för att ekonomin inte tillåter det. Alla skulle vara väl betjänta av att samhället tar ett helhetsgrepp i denna fråga – och att utgångspunkten för detta måste vara ett värdigt liv för alla våra äldre. Visst kommer det att kosta, men det måste det få göra.