Svenskarna är ett folk som lever allt längre. Parallellt med detta så är vi också pigga och friska allt längre upp i åldrarna. Men när väl ålderdomen tar ut sin rätt är omsorgsbehoven ofta stora. Utifrån detta borde ekvationen gå ut på att antalet platser i våra äldreboenden blir fler över tid. Men utvecklingen går i rakt motsatt riktning. Undersökningar visar att det totalt i landet försvann trettiotusen platser i våra äldreboenden mellan åren 2001 och 2012. Detta motsvarar var fjärde plats av de som fanns år 2001.
Detta innebär inte att samhällets samlade vård- och omsorgsinsatser minskade med tjugofem procent. Parallellt med att platser på äldreboendena försvann så ökade antalet utförda hemtjänsttimmar. Men ökningen svarade inte upp mot de insatser som försvann. Eftersom de samlade vård- och omsorgsbehoven hos våra äldre inte minskat innebär detta att någon annan än samhället har täckt upp för samhällets minskade insatser.
Det är inte svårt att räkna ut vem som fyllt ut det vakuum som uppstått. Det är närstående kvinnor som hoppat in och täckt upp när deras anhöriga inte fått den hjälp de behöver. Rapporter som fackförbundet Kommunal tagit fram visar på att uppåt etthundratusen personer, mestadels kvinnor, har gått ner i arbetstid eller helt har slutat jobba för att ta hand om äldre anhöriga.
För de som jobbar inom hemtjänsten innebär de minskade antalet platserna på landets äldreboenden en ökad tyngd i arbetet. Vårdbehoven är större hos dem som har hemtjänst idag än de var innan minskningen av antalet platser på äldreboendena minskade. Kombinationen av slimmade organisationer och ökad vårdtyngd gör hemtjänstyrket tll ett av våra tyngsta. Alla de som jobbar inom hemtjänsten, och som lägger ner själ och hjärta för att ge våra äldre den hjälp som de förtjänar efter ett långt arbetsliv är vår tids hjältar. Hjältar vars ljus vi bränner i båda ändarna.
Det är lätt att förstå de vårdekonomiska kalkyler som gör det mer ekonomiskt attraktivt att satsa på insatser i det egna hemmet i stället för att bygga ut fler platser på äldreboendena. Skillnaden i prislapp är avsevärd. Men vi måste ta oss en ordentlig funderare på hur långt vi ska låta våra prioriteringar enbart styras av ekonomin. Det finns andra värden som vi måste ta hänsyn till.
Vi känner alla igen de fall som refererats i olika medier där ensamma äldre vill få komma in på ett äldreboende eftersom de känner sig så otrygga i det egna boendet. Detta handlar om människor som byggt upp vår välfärd genom hårt slit under många år. Här borde väl valfriheten förverkligas så att dessa får välja om de ska bo kvar hemma eller om de ska få flytta in till ett boende.
Vi kanske behöver satsa på nya former av boenden med fler nivåer av stödinsatser. Det skulle kanske behövas allt från seniorboenden utan stödinsatser där de boende får en större gemenskap, seniorboenden med mindre insatser från hemtjänst, andra boenden med större insatser från hemtjänst till de vårdboenden där vård- och omsorgsinsatserna är störst. Men då krävs politisk vilja och politiskt mod. För det kommer att kosta, men vi kan inte fortsätta att bara se äldre som en kostnadspost i den kommunala budgeten. Vi måste se människorna också.