FESTIVAL-EXTRA
Basisten Mimmi Evrell är ute och promenerar i ett somrigt Ystad när PT når henne. Hon njuter av några dagars semester med pojkvännen - sommarlov får det inte kallas eftersom hon och sångerskan Linnea Jönsson, ett år efter resten av bandet, nu gått ut gymnasiet och öppnat för en heltidssatsning på musiken.Fina sugrör
Efter artigheterna testas en isbrytare som besvaras med ett förlösande skratt.
- Vadå? Hur många sugrör jag köpt? Du har varit inne och snokat på min Facebook-sida hör jag!
Jodå, jag bekräftar att det är så jag hittat kommentaren om det stora antalet ("men oj så fina") sugrör hon nyss införskaffat. Tankar om hur man som halvoffentlig ska hantera sina profilsidor på nätet följer innan samtalet styrs in på ämnen av större allmänintresse. En emigration till landet som mer än något annat omfamnat Those Dancing Days Northern Soul-marinerade indiepop till exempel.
- Tanken att flytta till England har absolut slagit oss. Det går bra för oss där och jag gillar verkligen Manchester. London är hur som helst för dyrt.
Och som för att bevisa att det finns fog för en eventuell flytt befinner sig Those Dancing Days när detta trycks åter på brittisk mark för en stor festivalspelning.
"Vi är jäkligt bra"
Men snart spelar ni i Piteå för första gången. Varför får man inte missa det?
- För att det blir en avslappnad spelning som folk kan dansa och ha kul till.
Det där med att dansa och ha kul går igen både i låttexter och i de kommentarer man ofta hör om bandet. Det snackas om ett fräscht, dansant sound och en ungdomlig charm, omöjlig att värja sig emot. Alla är dock inte lika övertygade om deras storhet.
På nätet är det väldigt lätt att hitta kritik om...
- ...att vi inte kan spela, ja! Men jag tycker själv att vi är jäkligt bra. Och det handlar väl lika mycket om känsla som om teknik.
En tankepaus senare tillägger Mimmi Evrell med eftertryck att de ju utvecklas hela tiden och lär sig saker den hårda, turnerande vägen.
- Och vem vill lyssna på kvartslånga gitarrsolon som bara går ut på att visa vad man kan?
Det har verkligen gått i expressfart för Those Dancing Days. För ett drygt år sedan visste inte många utanför Nacka gymnasium vilka de fem indietjejerna var. Några Myspacelåtar senare var cirkusen i full gång. Londonbaserade skivbolaget Wichita nappade och demon blev en EP som lovordats på alla de "rätta" ställena. Bandet kastades utan större erfarenhet ut på turné och i all hast har slumpen fått styra mycket av det som hänt.
Jag har förstått att namnet på singeln "Hitten" inte var så planerat?
- Haha! Nej, vi spelade in den, tyckte att det lät som en hit och i brist på bättre namn lade vi ut den på Myspace med namnet "Hitten". Sen var det så klart för sent att ändra. I England får man hela tiden förklara att det betyder "the hit" och bara skaka på axlarna...
På tal om namn, vad säger du när du hör det här? (Skribenten plockar upp sin gitarr och spelar introt till Led Zeppelins "Dancing Days".)
- Då säger jag att det är låten vårt namn kommer ifrån. Jag är ett stort fan av Led Zeppelin och föreslog det. De flesta av mina personliga influenser är förresten från 60- och 70-talet. Det var mer känsla i musiken då.
The Strokes förband
Debutalbumet som skulle kommit ut innan sommaren planeras nu nå handeln i början av oktober men att processen dragit ut på tiden tycker Mimmi Evrell är positivt.
- Vi har fått tid att smälta det hela och känna efter vad musiken behöver. Dessutom hann några riktigt nya låtar komma med.
Inspelningarna i Stockholm är nyss avslutade, den oslipade skitigheten från EP:n sägs vara nedtonad och trumpet har lånats in från Florence Valentin. Soundet känns igen från tidigare men det är nu "lite mer av allt".
Lite rockhybris försöker jag slutligen plantera i den unga basistens ödmjuka sinne.
Lek med tanken att ni om tio år kan turnera med precis vilket förband ni vill. Vilket blir det?
- Det känns väl kaxigt men The Strokes skulle sitta fint. Dom satte en standard som i princip alla band nu har att följa!