Så här långt verkar A perfect getaway uppbyggd enligt mönstrets alla regler. Lite B-aktigt, faktiskt. Då ligger regissören David Twohys lite skynkligt till, betygmässigt. Men så händer något i filmen (bortsett från en onödigt lång tillbakablick) och det spetsar verkligen till sig.
Twohy får upp pulsen och under några scener stiger temperaturen och höjer betyget direkt.
Filmen ställer också den givna frågan. Vem kan man egentligen lita på?