Vi lider med Maria som gnor och går an och gör allt för att hålla ihop familjen där barnaskaran växer. Hennes man är av en helt annan sort. Snäll när han inte dricker eller springer efter andra kvinnor. Han lovar bot och bättring, men då möts Maria bara av nya besvikelser.
Då plockar hon fram sin bortglömda kamera, och det blir hennes filter till någonting roligare. Hon träffar vänlige fotohandlaren Pedersen som hjälper henne.
Det här är lika betagande och igenkännande som Per-Anders Fogelströms "Mina drömmars stad". Jan Troell kan som ingen annan förmedla bilder och inte minst miljöer med enorm känsla. Svensk filmkonst när den är som allra bäst.