Här handlar det dessutom om ett barnhem vilket förstärker intrycket. Regissören Juan Antonio Bayona hanterar det här väldigt snyggt och levererar en film där vi slipper avhuggna huvuden eller lemlästade kroppar. Han håller sig ifrån klichéerna, men lyckas ändå framkalla effekterna flera gånger om.
Det här handlar om Laura (Rueda) som återvänder med sin man och sonen Simon till det barnhem där hon själv lekte som liten. Nu är ambitionen att öppna en skola för handikappade barn. Då börjar det hända saker, och inte minst Simon gör mamma orolig när han påstår att han ser osynliga lekkamrater ...
Det knäpper i huset, det gnisslar, dörrar öppnas, man ser skuggor och hör röster ...
En skräckis, alltså, i spansk anda och både en och två gånger känns det som om håret reser sig. Vid ett tillfälle väljer jag att blunda.
Det tycker jag verkligen är ett skrämmande bra betyg.