Det handlar om Oskar som bor hemma hos sin mamma, och ibland hälsar på pappan. Och om Oskar inte ser trygg ut så beror det på mobbarna i skolan som kallar honom för "grisen".
Men så flyttar Eli in i samma hyreshus. Vägg i vägg. Hennes pappa (återigen en roll där Per Ragnar ser så där äckligt otäck ut) går över gränsen för att hjälpa Eli, som är precis lika ensam och utlämnad som Oskar. Och så träffas de, först försiktigt och trevande. Oskar gillar Eli, men det är något som inte stämmer ...
Det här är rätt otäckt, men ingen skräckis på det viset.
Istället skapar Tomas Alfredsson stämningen med sina bilder som är genomtänkta in i minsta detalj. Det är klokt av honom att tona ned det som annars skulle bli alltför blodigt och grisigt.