Boken följer ett enkelt regelverk: En del är sant. Resten har Staffan Westerberg hittat på. Men allt är ändå hans egen sanning.
- Det är min personliga livsresa. Jag har återskapat mina minnen som vuxen. Ljug, men sant för mig ändå, säger han där han sitter vid köksbordet i mjuka byxor och fårskinnstofflor. Utanför fönstret plöjer bilarna på 55:an fram över det snötäckta fältet. På vardagarna bor Staffan Westerberg i en lägenhet i Stockholms innerstad. På helgerna bor han sedan femton år tillbaka med sambon Hans Å Persson i ett hus i Uppsala.
- Uppsala är inte min stad. Jag är bara här för Hans skull, säger Staffan Westerberg och bjuder på karameller och söta mandlar.
Inga förberedelser
Han har inte velat veta vad intervjun ska handla om i förväg. Han vill vara oförberedd. Eller "färsk i sekunden" som han uttrycker det. Det är så han jobbar, driven av fantasi och spontanitet. I garaget i det gröna huset finns en ateljé, men den använder mest sambon när han målar sina akvareller. Staffan Westerberg pekar på den lilla svarta laptopen på bordet.
- Det där är min ateljé. Förut skrev jag alltid mina manus för hand. Men på datorn kan man klippa och klistra. Och så ritar jag illustrationer i Paintprogrammet.
I boken betraktar Staffan Westerberg världen med en elvaårings ögon. Elvaåringar är fortfarande barn, naket registrerande omvärlden utan att riktigt förstå vad de ser.
- Elvaåringen tittar med förskräckthet på livet, säger han.
Det oskuldsfulla och ärliga barnet är hans riktmärke och dröm. "Jag vill vara ren", skriver han i boken - och illustrerar på sitt säregna vis det hela med just en ren i tusch.
- Det handlar om det stora vemodet av att åren som går gör en oren. Man solkar till sig och är inte längre den där oskyldigt rena varelsen man en gång var.
Pressande verklighet
På bokens framsida står Staffan Westerberg som liten pojke och blickar bort tillsammans med sin collie Tarras på ett sepiabrunt studiofotografi. En stor del av boken kretsar kring barndomen och relationen till föräldrarna. Det är en svåråtkomlig, komplicerad och kylig relation som framträder i den stora villan i Luleå där pappan arbetade som bruksdisponent. När Staffan Westerberg var fem år blev hans nioårige bror Lasse överkörd under en cykeltur. Han dog på Mors dag, med en bukett kabblekor på pakethållaren. Mamman kom aldrig över sorgen.
- Hon var så förtvivlad att hon inte orkade med mig.
Fantasin blev hans lekkamrat. Med den skapade han överlevnadsvärldar.
- Det var en reaktion på verkligheten. Tillvaron var så pressande för mig.
Med hjälp av kartongkulisser från Allers familjejournal byggde han sin första teater. Där satte han upp egna versioner av pjäser och operetter han sett på Riksteatern, med hjälp av egendesignad dekor, ficklampor och stearinljus.
- Fast en teater brann upp när en av mina undulater blev rädd och flög in i den.
Positiv livssyn
Lite senare försökte Staffan Westerberg komma in på Dramatiska institutet, men åkte ut vid sista provet. Det blev tre år på Stadsteatern i Norrköping i stället. Fast den egentliga startpunkten på karriären kom när DN-kritikern Ebbe Linde av en slump gick förbi ett litet galleri där en blek och svartklädd Staffan Westerberg spelade upp fragment ur Lorcas "Blodsbröllop" med hjälp av egentillverkade dockor i balsaträ och en tavelram. Omskakad hyllade Ebbe Linde den unge talangen i en recension. Texten avslutades med några omtänksamma, nästan faderliga ord: "Denne särling har nog mycket kvar att lära och lida. Måtte livet inte tufsa till honom för hårt."
Staffan Westerberg har skrivit så många pjäser att han tappat räkningen. Över hundra i alla fall, tror han. Flera har satts upp på Uppsala stadsteater, men de senaste åren har teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm blivit hans främsta scen. Samarbetet började med att teaterns skapare Allan Edwall kom fram till honom efter en föreställning på Dramaten.
- Han sa: "Kom till mig i stället för att gå och skräpa på Dramaten".
Men det var inte förrän Kristina Lugn tagit över teatern som han gick dit med ett manus. De två fann varandra nästan på ögonblicket. Staffan Westerberg gjorde ett lyckat gästspel med "Jag är ett gammalt paraply".
- Efter det sa Kristina Lugn att hon ville skriva en pjäs åt mig. Det blev "Titta en älg" och en fantastisk succé.
Tråkig tv-tid
När Staffan Westerberg är ute och promenerar händer det ofta att han blir stoppad av folk som känner igen honom. Han berättar stolt att han till och med fått skriva sin autograf på hårdrockares bara bringor på en festival i Ludvika. Men det är inte tack vare teatern.
Sedan 1975 har han alltid förknippats med barnprogrammet "Vilse i pannkakan" som handlar om en femåring som inte vill äta upp sin gigantiska pannkaka. Istället fantiserar han ihop en värld på pannkakans baksida, som befolkas av egendomliga dockfigurer som Trashanken, Storpotäten och Vilse.
I dag är programmet kultförklarat, men under flera år vågade Staffan Westerberg knappt titta folk i ögonen. Han blev Generationsmarodören, beskylldes för att ha förstört 60- och 70-talisernas barndom. T-shirts med texten "Allt är Staffan Westerbergs fel" spreds, ett stort plakat med samma budskap fick stort genomslag på en musikfestival. Han och vännen Kristina Lugn blev till och med de värsta personerna i världshistorien i en omröstning på Stockholms universitet. De slog ut både Stalin och Hitler.
- Jag var tamefan i rutan varenda dag i fem års tid när det bara fanns en enda tv-kanal att titta på. Jag kan förstå att folk retade sig på det. Men det var väldigt ledsamt och tråkigt. Det fanns stunder då jag funderade på om jag orkade fortsätta.
Skrattar åt döden
Förra årets Sverigeturné med vuxenrevyn "Vilse i pannkakan" tillsammans med delar av avsomnade 90-talsbandet Just D blev en revansch. Med orden "Hej småttingar! Är ni för eller emot?" mötte han den förstörda generationen som nu förvandlats till ganska ofördärvade vuxna som tycktes minnas nästan varenda replik från programmet.
Staffan Westerberg tycker att han blivit lyckligare med åren och lärt sig ta livet mindre allvarligt. Och försonats en aning med döden - en skräckinjagande filur som kastat sin skugga över de flesta av pjäserna han skrivit.
- Tidigare har jag sett döden som en stor fara. Nu kan jag skratta åt honom. Det är befriande att ta sig an nya projekt och säga: "Ok då, men jag kanske inte lever när det är premiär".