Förlösande frist för en flygande själ

Norrlandsoperan införlivar nu operagiganten Richard Wagner i sin repertoar. I fortsatt samarbete med Vietnam och Kapstaden framförs kör-operan "Den flygande holländaren" hela mars månad ut.

Tonsättaren Richard Wagner kunde sina sagor och identifierade sig med den på havet evigt irrande Flygande holländaren, som ständigt tvingas segla. Endast en kvinna kan lösa honom från hans förbannelse. (Den kvinnotörstande Wagner letade efter frigörelsen i konsten.) Vart sjunde år kan han gå i land och hoppas på att möta en kvinna som kan svära honom evig trohet och rädda honom.

De händelser som utlöste iden till att göra en opera av legenden, började med att skattmasen jagade Wagner. Passet togs ifrån honom, eftersom man misstänkte att kapellmästaren skulle fly från alla sina penningskulder. Och det gjorde han. Med hustru och hund smugglades han ut från Riga till en hamn nära Kaliningrad.

Paris var hans mål, men rasande stormar över Skagerack tvingade fartyget dramatiskt att mellanlanda på norska kusten. Matroserna såg skrockfullt fripassagerarna som anledning till olyckorna.

Handlingen i "Den flygande holländaren" börjar med att kapten Daland med sina mannar väntar ut ett oväder. Holländaren med sitt mystiska spökskepp dyker upp och samtalar med Daland, som generöst bjuder hem Holländaren. Denne hinner visa sina skatter och får raskt veta, att Daland har en dotter, Senta, vars hand pappan genast lovar honom.

Matrosernas flickor väntar otåligt på sina pojkar vid stranden. Det blir fest och trolovningen firas.

Holländaren börjar efter lång tvekan övertygas om Sentas trohet och att hans osaliga vandring är slut. Men allt tar snabbt en annan vändning. Sentas beundrare Erik agerar och gör Holländaren tvivlande igen. Senta tar sitt eget liv som bevis på sin trohet och därmed blir Holländaren förlöst från sin förbannelse.

Chefsdirigenten Andrea Quinn leder temperamentsfullt sin orkester, som låter lite jämntjock ibland. Körerna klingar mäktigt med sina många folkliga tonfall. Stormar och sjögång i härlig regi vållar svårigheter med samsjungning ibland.

Sångsolisterna är på imponerande hög nivå. I Emma Vetter har vi äntligen en perfekt flickaktig Senta med dramatisk sopran, som klarar balladens lyriska, svaga nyanser. Inget ytterligare vibrato bör inkräkta! Balladens tre strofer är tydligt regisserade och musikaliskt utformade med orkestern.

Pappa Daland sjungs med vackert egaliserad basröst av Kaiser Nkosi. Välljudande barytonen Thomas Landers klarar dramatik och omfång i Holländarens stora roll. Med åldern kommer han förhoppningsvis att fylla ut hela djupet av den evigt förbannades ångest och oro. Sentas tidiga beundrare Erik, Per Håkan Precht, blir illa berörd av Sentas svalnande intresse för honom. Hans starka tenorstämma blir lynnigt rå på vissa höjdtoner.

Desperat förtvivlan är inte bara decibel, känslorna måste nå ut till publiken. Styrmannen Rickard Söderberg och Mary, Erika Andersson, är angenäma att både se och höra.

Med djärv scenografi och klädedräkter av modernt snitt förflyttas handlingen i Wagners verk till nutida miljöer. I akt I styrs inte Dalands skepp av sunnanvinden i seglen, som matroserna frejdigt sjunger om i texten. Vi är i en ubåt. Tekniken med alla ljus, knappar och lampor nyttjas perfekt, inte minst när spökskeppet är i antågande.

De ursprungligen vid sina spinnrockar flitigt arbetande flickorna i spinn-scenen i andra akten, har läckert och humoristiskt överförts till ett spinning-institut. Den moderna människan skall vara perfekt och flickornas enda intresse i väntan på sina sjömanspojkar är utseendet. Lite för enkel lösning med denna association anser jag, men den fungerar! Regissörer brottas ständigt med operans slut. Lintons lösning har spännande dimensioner.

Symboliken i de osaligas och drömmares handlingar ger oss betraktare många tolkningsmöjligheter. Tufft och kärleksfullt för min del.

Textmaskinen och musikens innehåll av folkvisa och folkdans gör operan tillgänglig för alla.