Det är något visst med premiärer

Varje gång jag besöker en operapremiär i Umeå ser jag någon Piteå- eller Luleåbo som jag inte sett där förut. Fler och fler norrbottningar tycks känna sig hemma hos Norrlandsoperan, som har ett populärt utbud i alla möjliga genrer. Men för mig är det operauppsättningarna som gäller och i fredags blev det mycket tydligt varför det är något visst med premiärer, trots att det är långt ifrån säkert att allt fallit på plats vid just det tillfället. Det kan mycket väl hända att man får mer för pengarna en bit in i spelperioden, fast det beror förstås på vad man uppskattar.

Gillar man när någon gör bort sig och sparkar till en trumma precis när orkestern som bäst håller på att bygga upp den wagnerska stämningen, ja då började premiären av "Den flygande holländaren" bra. Jag undrar fortfarande hur arg dirigenten blev och hur hela orkerstern gjorde för att lyckas hålla färgen och bara spela vidare.

Som om handlingen i Wagners opera inte vore nog, fortsatte kvällen med fler "spökerier" efter pausen. Det kunde ha slutat riktigt illa för några av musikerna i orkestern, när en pall (en sån där med svart rund sits och stålben som brukar finnas i barer) kom i rullning under en tumultartad scen. Som tur var stannade den i exakt rättan tid för att inte falla ner i orkesterdiket, där den med största säkerhet skulle ha åsamkat personskador. Publiken i den fullsatta lokalen märkte förstås vad som höll på att hända, men det gjorde inte någon i ensemblen och knappast dirigenten heller. Men pallen kommer att vara åtgärdad hädanefter. Vid ett annat tillfälle var jag förresten övertygad om att huvudrollsinnehavaren missbedömt scenkantens placering, för om han backat bara ett steg till hade han hamnat i orkesterdiket.

När det bara handlar om incidenter som inte utvecklas till något annat, brukar liknande händelser inte få plats i en recension. I det utrymme som står till buds ska recensentens personliga tyckande komma fram och motiveras, vilket kräver fler ord och därmed fler spaltmeter än man kan tro.

Vad är det då som motiverar att en enda person får offentliggöra sin subjektiva mening om något som en hel hop med konstnärliga och kreativa människor arbetat med i månader? Den mest oväntade förklaring jag fått kommer från en journalistkollega. Han framställde saken som om hans liv skulle rasa samman utan recensioner, övertygad om att det är tack vare dessa han av sin omgivning uppfattas som en sprudlande intellektuell person.

Av recensioner blir man både allmänbildad och väl insatt i allt från litteratur till musik utan att behöva ägna tid som man inte har åt att läsa, lyssna och gå på föreställningar, förklarade han. Han erkände utan omsvep att det bästa av allt är att han även kan anamma recensentens åsikter, så att det verkar som om han själv bildat sig en uppfattning om vad det nu är han konverserar om.

När det gäller opera vill jag gärna tro att Gunilla Niskas recensioner inte bara bidragit till nämnde kollegas allmänbildning, utan också väckt ett spirande operaintresse hos någon av läsarna.