Han gillar Piteå som han besökt med sin far ett par gånger. Dels 1980 på Pite havsbad, med gruppen Tre Damer (där Cornelis fru Anita Strandell ingick).
– Han var nygift med Anita och ganska fräsch. Han mådde bra även fysiskt och var piggare, gladare och spexigare på scenen, minns Jack Vreeswijk på telefon från sitt hem utanför Uddevalla.
Andra gången var inne i stan 1982. Då var han chaufför åt sin far. De bodde på Statt och Cornelis spelade på ”Barnens dag”.
Själv spelade Jack Vreeswijk på Piteå dansar och ler 1996.
– Ingen rolig spelning. Jag var förband till Nordman. Det var ingen målgrupp som funkade för mig. Jag sjöng ganska tunga låtar och de tänkte nog ”vad fan gör han där” (skratt).
Artisten Cornelis Vreeswijk dog 1987, bara 50 år gammal, efter en extremt produktiv karriär med höga toppar och djupa dalar. Vid genombrottet 1964 hade han skakat om den svenska viskonsten i grunden. En skäggig holländare som sjöng ”om fnask, fula präster, alkoholister och pundare”.
– Han blev stjärna över en natt. Har man levt på marginalerna och så plötsligt haglar det pengar på en ... Det är klart att det ställer till det.
28 år efter pappans död är saknaden fortfarande stor. Jack Vreeswijk berättar om relationen:
– Den var tidvis bra, tidvis lite sämre. För min generation var det jäkligt svårt att komma sina fäder inpå livet. Man skulle inte prata känslor. Man skulle bita ihop och hålla käft i princip.
Genom låttexterna har han lärt känna sin far på nytt. Fram träder en ganska romantisk person som längtade efter trygghet bortom de omskrivna skatteskulderna.
– Det jag märker är sökandet efter trygghet och kärlek, att rota sig och få en ekonomisk trygghet och trappa ner på spelandet. Han var ju tvungen att vara ute och spela så mycket som det bara gick.
Jack Vreeswijk är medveten om att han inte kan fylla ut skorna efter sin far. Ett tag slogs han för att skapa sin egen identitet, men han kommer inte undan, säger han.
– Det är bättre att omfamna hans grejer och vara stolt över det.
Till Krokodil kommer Jack Vreeswijk tillsammans med Love Tholin, ”en av Sveriges absolut vassaste gitarrister”. Det blir eget, lite Taube och självklart en hel del Cornelis. Med ett undantag. ”Hönan Agda”.
– Man ska inte pissa på de låtarna. De var en viktig del av hans karriär, men han har gjort så mycket annat. Jag har gjort det på fyllan någon gång, men kommer aldrig att göra det på scenen.
– ”Trasiga skor” har jag däremot inga problem med. Den är fortfarande en väldigt bra låt. Den är 47 år och läskigt aktuell än i dag.
På senare år har han börjat dissekera sin fars låtar. En personlig resa.
– Jag vill förklara hur jag uppfattar honom som människa. Många uppfattar honom som alkoholist. Det håller inte jag med om. Det kan man inte vara när man skriver 600 låtar på 23 år, gör 40 plattor, otaliga turnéer och skriver pjäser och böcker. Han var periodare och hade dåligt spritsinne, men att han var ständigt alkoholiserad är bullshit.
– Jag vill få fram en bild av honom som inte är den här riksbusen som klubbade ner transvestiter, slog journalister på käften och körde på fyllan. Det är en extremt liten del.
Jack Vreeswijk beskriver vardagen. En man som gick ut och käkade, träffade brudar och sin mamma – och som var nära sin publik.
– Om han inte mådde extremt dåligt hade han alltid tid för människor.
Var han besvärad att vara allmän egendom?
– Så kunde det vara. Han hade ju ett säreget utseende. Han kunde inte dra på sig keps och solglasögon och smälta in. Alla visste vem han var.
– Han blev ju stressad av det. Vi brukade snacka om det där. Vi sa att kändisskapet var en olycklig bieffekt av att vara artist. I och för sig, kollar man schlagerfestivalen i dag verkar musikbiten vara en olycklig bieffekt av att vara känd (skratt).