46-åriga Erica Bergström är inte den typiska deltagaren i "Lyxfällan" – med miljonskulder och SMS-lån. Men i säsongens sista avsnitt av långköraren på TV3 visar Piteåbon att ekonomiska bekymmer kan förekomma i olika former.
När pengarna försvunnit i slutet av månaderna hade Bergström för vana att låna av sina familjemedlemmar. Till slut fick systern Ewa nog och kontaktade tv-produktionen.
– Det finns ganska många ensamstående mammor som får kämpa och som går plus minus noll varje månad utan att ta en massa SMS-lån. Jag har lånat av min mamma och min syster i stället. Det är väldigt skönt att inte hamna hos Kronofogden, men de ville ha med mig i programmet trots att jag inte hade miljoner i skulder, berättar hon.
Erica Bergström har bott ensam med två tonårssöner och konstaterar i tv-programmet att hon inte haft någon kontroll över var pengarna tagit vägen.
– Jag fick det verkligen svart på vitt vad jag gör med pengarna, då fick jag en ordentlig tankeställare. Man börjar tänka annorlunda. Efter några dagar kom det till mig, jag måste börja tänka på vad jag lägger pengar på, berättar hon.
När programledaren Magnus Hedberg skärskådade Bergströms ekonomi visade det sig att hon övertrasserat kassan med 7 700 kronor varje månad. Pengar som vänner och bekanta fick hjälpa till med.
Ett år efter inspelningarna är Erica Bergström skuldfri – och fri
– Jag har varit sjukskriven så jag har inte kunnat hålla budgeten som vi räknade på, men jag har ändå klarat mig utan att låna pengar av någon. Jag har klarat mig själv det senaste året och har betalat av många va skulderna jag hade.
Den kroniska sjukdomen fibromyalgi, en slags mjukdelsreumatism som ger kronisk smärta och trötthet, har gjort att Piteåbon varit sjukskriven av och från det senaste året.
– Kompisar tycker att jag har varit modig och att jag är stark som ställer upp. Folk tycker att det är bra att jag tagit hjälpen innan det är för sent. Det är ingen som tycker att det är en svaghet – snarare tvärtom, säger Erica Bergström.
Känner du själv att det var modigt?
– Ja, absolut. Jag tänker att jag kanske hjälper någon annan som är i samma sits som mig. Jag är inte ensam om att vara ensamstående med två barn och ha en kronisk sjukdom. Jag kan visa att det går, man behöver inte ge upp.