Maggio drottningen av manligt Trästock

Började för länge sen / Ville bara sjunga men / Jag fick kämpa länge för min dröm /.../ Vissa av er tvivlar än
Veronica Maggio har kämpat till sig en pallplats, om än självutnämnd, i svenskt musikliv. Själv har jag oftast tillhört tvivlarna.
För när det gäller den förtjusande retrocoola Uppsalaiten på en livescen har jag inte blivit nöjd. Sångform: minst sagt ojämn, liksom självförtroende.
Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå - men herregud, hon kan bättre än så, är vad jag tänkt. På Trästocks stora scen får hon revansch. Vokalt har hon tagit mäktiga sjumilakliv.

Maggio, barfota och sensuellt svartsvidad, verkar inte beredd på det otroliga gensvaret.
Mellansnacket är spontant: "Jag blir alldeles generad. Det är ju NI som underhåller MIG." Men även "det är häftigt att stå så här, bara EN person på scen, med så många i publiken."
För någon som säger sig lida av mindervärdeskomplex är det intressant att hon missar en detalj: sitt fina, gitarrfria och närmast övertända band.

Robert Elovssons kvidande moog-orgasm på småsnuskiga "Ja ja ja" är 2009 års starkaste Trästocksolo och basisten Jesajah Mårskog, rätt lik Sting på nåt vis, är värd Maggios vikt i guld. Småbråkigt ljud drar dock ner betyget från världsklass till toppklass.
Bästa låtar: "Gammal sång" och en headbangintensiv "Stopp".
Ingen kommer undan Veronica Maggio, allra minst i Sverige. När hon i höst sätter i gång arbetet med tredje albumet lovar hon att modigt bryta ny mark. Piteborna får dock sin dos av popdrottningen redan på fredag.

Vinnaren i kategorin Tappraste insats i motvind måste gå till Per Persson.
En vän har rådfrågat vilka band som måste ses och jag svarar Perssons pack. Respons: "Vilka då?". Så jag förklarar att Packet är tillbaka efter 14 års frånfälle, att när året summeras kommer "Öster om heden" stå där som ett av de bästa albumen, att Persson är en sångare med orsak och en lyriker som gör kollegorna blå av avund samt att bandet innehåller Love Antell (Florence Valentin), Josef Zackrisson (Hovet) och Niclas Frisk (A Camp).
Att detta är DET band som trollat bort min dragspelsskräck nämner jag inte ens.

Nu skäms jag nästan för att ha lurat dit min vän. Packet är så decimerat att beslutet om att ställa in eller gå på scen knappast varit självklart.
Dragspelaren Magnus Lind ligger på sjukan med "hjärtpaj", Niclas är däremot Frisk men på äventyr med A Camp och Zackrissons stand-in är, visserligen skickliga, Diamond Dogs-basisten Martin Tronsson.
"Säg inget till arrangören men allt är en bluff", avslöjar Persson. "Det är samma musiker i alla band!"

Det blir Love Antell, som nyss stått på scen med egna bandet, som får dra tyngsta lasset. Jag beundrar hans egenartade gitarrspel men varken han eller blåsarna från Florence Valentin kan fylla Linds dragspelspall. Bröd och vatten-arren blir fattiga.
Däremot har Love smittat av sig på Persson, tydligast på "Sångare utan orsak" och "Dom är efter oss". Ta bara utropen i den sistnämndas refräng: "aldrig, aldrig" som känns väldigt "Pokerkväll..."
Det här är ändå en konsert värd att minnas och jag är inte så säker på att alla som gärna skrålar med till Håkan, Love, Annika och Lars har förstått hur mycket hälsinges Bollnäs-Per betytt för dessa stjärnor.
Krya på dig Magnus Lind! Hoppas applåderna hördes till Karolinska sjukhuset.

Det känns som att Trästock i år tagit ännu ett kliv framåt. Publikrekord - ungefär 30 000 i alla åldrar - och ändå lugn, lågpromillig stämning. Bra bokningar fast med en blind fläck. Av de fjorton största akterna var två(!) kvinnor: Miss Li och Maggio.
Övrigt minnesvärt: Återvändande Wiehe som vann publikkampen. Dekorationerna av området. Deltablues à la Badge. Att botanisera bland löften som Maria Jonsson och elektroakustiska pitebandet So.So. Moto Boy som på modig placering - bästa tid på stora scen - fortsätter förbättra världen med läppstift och skolpojkssopran.
Och så ekonomiska paret som stått en halvtimma utanför stängslet för att få en avlägsen skymt av Mikael Wiehe. "Jaså, är det gratis inträde..."