Artonårsfirandet har börjat med nostalgiskt oväsen

Grattis på myndighetsdagen Trästock! 18 år i rad, bortsett från inställda 1997, med högklassigt gratisparty är imponerande. Och grattis alla besökare som ännu en gång får en festival där kärleken till musiken ohotat står i centrum.
Ett livs levande Spotify, fast mer socialt och med frisk luft som bonus. Att svarta moln tornar upp sig får man ta.
Men nog med hyllningstal. Musiken i centrum var det ju.

Noice är min romans för timmen mellan åtta och nio.
När de stod på Måndagsbörsens scen hade jag inte ens lärt mig gå men Noice anno 2009 går på knock direkt med "Bedårande barn av sin tid"
och golvar även mig. Inte så mycket med musikalitet och finlir utan med kraft och en fantastiskt låtskatt.

Peo Thyren är värd varenda krona i det där Stim-kuvertet han skickar till sig själv.
Ta exempelvis "En kväll i tunnelbanan", med kanske svensk rocks mest effektfulla intro. Publikreaktion: glada miner men knappast hysteri.
Tjejerna som stod för den biten längst fram i publiken 1980 verkar dock finnas på plats, det är bara det att de hunnit upp i 45-årsåldern, står lite längre bak och ler.

Nya gitarristen Andy Ravel ser ut som att en remake av "A clockwork orange" är på gång vilken dag som helst och trummisen Robert Klasen, han som minst av Noice-originalen drömde om rockstjärnelivet och tidigt lämnade bandet, påminner mer om en ostoppbar lastbilschaffis.
Ett yrke som han de facto haft sedan han slutade.
Han matar på som om livet stod på spel och stannar bara för att flämta efter andan.

Men scenen äger Funky Dan Larsson. Skelleftekillen som ristade in ordet "Noice" på sin plastgitarr som barn står nu och fyller Hasse Carlssons kostym i samma band .
Ett gediget, ungt val för att nå nya generationer, lysande med stativkonster och grundkurs i poser för rockstjärnor. Men på "Dolce vita" blir det smärtsamt tydligt hur illa han, och tyvärr även Peo Thyrén, sjunger.
"Rock ´n roll å droger" känns också tveksam, musikaliskt - men också för att upprymd allsång och handklapp lägger sig som ett regnmoln över det öde som drabbade Hasse Carlsson och Freddie Hansson. Varken drogdöden eller droglivet är speciellt vackra.
Att Noice lever och för fint oväsen står dock klart.

Umeåbandet Deportees sångare Peder Stenberg har ett speciellt knep för att locka publiken närmare soul-värmen från scen.
"Kom fram gott folk - här finns hundralappar åt er."
Resultatet är knapert. Vi gungar med och trivs men förblir distansierade och avvaktande.
Sköna "Under the pavement - the beach", låten döpt efter franska 68-slagordet måste ju nästan lyssnas på barfota. Ändå förblir jag stående, skobeklädd utan lust att utsätta mina fötter.

Kommer loss gör Deportees däremot på gamla hiten "Arrest me ´til it hurts", i omarrad version 2.0, utan inledande falsett, och med stadigt driv.
Glädjande är också att materialet från "Damaged goods", skivan som fick dem dumpade från EMI men som undertecknad gillar i all sin gubbighet, är med och låter uppfräschat.

Det är loj stämning över lag, men bandet behärskar det hela.
Knastrande kabelglapp blir till "avantgardistiskt mellanspel".
Thomas Hedlund är skön att se när han lirar med hela kroppen under ett och annat furiöst discokomp och Anders Stenberg spelar distinkt plektrumbas.
Jag är inte beredd att förvisa "de förvisade", grundat på det här gigget men hade hoppats på mer av Umeås soulcountrystoltheter.
I kväll och i morgon fortsätter festivalen med dragplåster som Miss Li, Mikael Wiehe, Veronica Maggio och Totalt jävla mörker.