Måsen landar flott

Tjechovs mest spelade pjäs har hundra år på nacken och handlar om sådant som människan tar till i fåfänga försök att hela sin själ och få ihop verkligheten - passioner, kärlek, drömmar, konstnärliga ambitioner, lantliv. Allt förbyts i självbespegling, nervösa utbrott, kärlekslöshet, rastlöshet och död.
Men "Måsen" hade inte flugit över världens scener så här länge om där inte fanns ännu fler dimensioner.
Tjechov ville visa nya berättargrepp - med mer realism på bekostnad av klassiska manér. Med andra ord är handlingen inte bara oroande, utan också roande och underhållande, så där som det verkliga livet kan vara.

I dramaturgin ingår en pjäs i pjäsen, som den unge Konstantin sätter upp på midsommaraftonen med sin käresta Nina i huvudrollen.
Hans förhoppning är att revolutionera teaterkonsten. Samtidigt som han angriper etablissemanget (vilket bland andra hans mor och hennes älskare Boris för övrigt tillhör) har han ett bottenlöst behov av dess oreserverade godkännande. Det är upptakten till ett fiasko, som är upprinnelsen till allt tragiskt som sedan sker. Redan här finns många paralleller i nutiden på ort och ställe. Rasmus Lindberg från Luleå är en av Sveriges mest hyllade regissörer just nu, trots att han nästan nyss tagit sin examen från Dramatens regissörsutbildning. Och om jag inte är fel underrättad är han och Maja Runeberg ihop (alternativt har varit).
Hon spelar förvisso inte Konstantins flickvän Nina, utan Marja, hon som är olyckligt kär i honom.
Nina å sin sida blir kär i Konstantins mammas älskare, den berömda författaren, som krossar henne med samma lätthet som Konstantin skjuter en mås.

Rasmus Lindbergs ambition är inte mindre än Tjechovs: Att ytterligare förnya sätten vi använder för att beskriva världen. Så skriver regissören i programbladet och tillägger att det ska ske genom att betona de flerstämmiga kvaliteter som finns i Tjechovs manus.
Alltså börjar han med att låta elva av de tolv i ensemblen inleda med flerstämmig körsång.
Det låter hur bra som helst och senare kommer fler musikaliska överraskningar, för Pia-Karin Helsing visar sig vara en fullfjädrad sångerska och musiker.

Karaktärerna har i den här uppsättningen helt eller delvis fått nya namn, men de relaterar ändå till originalet och till ryskans mångfald av smeknamn.
Denna typ av lek med ord, namn och dialog skruvas ett steg ytterligare genom att skådespelarna ibland vänder sig direkt till publiken och ibland utmanar varandra med olika spelstilar och sätt att tolka skeendet.
Eftersom tiden, i enlighet med originalmanuset, är förlagd till förra sekelskiftet med traditionell kostymering och scenografi, är det en utmaning som heter duga att kombinera detta med moderna tekniska projiceringar och placeringen av handlingen till Luleå.
Jag tycker inte att dessa gestaltningar av kampen mellan nu och då, här och där, vi och dom, gott och ont, gammalt och nytt fungerar fullt ut, men jag är beredd att förlåta de krystade ögonblicken eftersom de som lyckas är klockrena.
Skådespelarna verkar trivas med att trigga varandra till stordåd, så att helhetsintrycket blir som ett färdiglagt tusenbitarspussel med tydligt motiv. Jag undrar fortfarande hur den stora ensemblen bär sig åt för att fungera som en sammansatt organism och ändå ro sina spretiga, personligt tilldelade, uppgifter i land.
Större delen av tiden spelas akterna på två scener samtidigt - inomhus och utomhus (förgrund respektive fond om man så vill) - och det kryllar av humoristiska detaljer på båda ställena. Det känns förmätet att nämna någons agerande före andras, för det här är ett lagarbete där varje individ kommer till sin rätt därför att helheten stämmer.
Norrbottensteaterns allra första uppsättning av "Måsen" kommer att turnera till Kiruna, Boden, Haparanda, Piteå och Kalix efter spelperioden i Luleå. Jag har redan satt upp den på listan över klassiska länsteateruppsättningar - sådana som det kollektiva norrbottniska medvetandet minns i åratal.