Glöm filmen. Helst även boken, om än grundhistorien och de bästa replikerna är desamma: Bonden Benny (Pär Andersson) drömmer om en kvinna att dela livet på sin gård med.
På kyrkogården träffar han änkan Desirée som arbetar som bibliotekarie (Karin Paulin). De passar inte alls ihop men blir ändå störtkära.
Glöm också alla meningar om vad musikal och teater är eller bör vara, för det här är en total överraskning och antingen gillar man sådana eller så skyr man dem - något mellanläge finns knappast.
Norrbottensteaterns nya musikal har en orkester som huvudsaklig scenografi i ett i övrigt ganska tomt, ljusblått rum. Där vistas samtliga medverkande oavbrutet, med enstaka undantag.
De gestaltar diverse djur och träd, maträtter, barn, bibliotekarier och gravar, så att den i förstone svala scenen blir till en myllrande organism som sekundsnabbt kan ändra skepnad.
Eftersom kostymbyten knappt förekommer och rekvisitan är sparsmakad, kräver det att publiken är med på noterna, särskilt som kasten mellan humor och allvar är tvära.
Mycket kretsar kring existentiella frågor förmedlade genom lekfulla och glättiga uttryck. Till en början fick jag inte riktigt grepp om den balansgången, därför var jag frågande inför vissa inslag, särskilt i första akten. Inte förrän efter andra aktens slut förstod jag varför somligt över huvud taget är med.
Jag vet inte om det beror på att jag behövde en hel akt och paus på mig för att ta till mig den myllrande koreografin, men länge tackade jag i tysthet Pär Andersson i vars rollfigur jag hittade en nödvändig stabilitet.
På tal om noter är den nyskrivna musiken, precis som föreställningens innehåll i sin helhet, fullproppad av allt: solo- och körsång a cappella, folkmusik, rock, ballader, dansmusik, vackra duetter.
Förutom på mera vanliga inst- rument spelas det på benrangel, cykelhjul, ballong, kalsong, och elstängsel.
Majoriteten av sångtexterna är riktigt bra. Inte minst för att de tjänar till att hålla ihop det spretiga, där allt från otrohet och fördomar till de småskaliga jordbrukens framtid tävlar om uppmärksamhet.
Den sångliga kvalitén på framförandena varierar, men jag tycker för en gångs skull att det är av underordnad betydelse. Scennärvaro, inlevelse och artikulation är det nämligen inget fel på och orkestern är en stor tillgång.
Norrbottensteatern har gjort något helt eget av "Grabben i graven bredvid" och bara det är en prestation att applådera, oavsett vad man tycker om överraskningar.
Själv har jag bestämt mig för att gilla den här.