Skratt med sorgkant i Staffans sannsaga

När merparten av hela "det jävla livet" drabbat Staffan Westerberg och han varken är aningslös eller ens medelålders, utan en åldring som känner att "nånting är på gång" och att det rimligtvis börjar bli dags för sorti och därför är bråttom, ja då blir han så rädd att han av bara farten gör det han är bäst på - bejakar livet och de kunskaper om teaterns dynamik som det gett honom.
Han leker på ett satirartat och självironiskt sätt med scenkons-tens typiska effekthöjare och visar samtidigt att i hans händer är det enkla en självklarhet för att uttrycka det mest avancerade. Efteråt tänker jag att annars hade jag troligen inte hängt med i alla vindlande svängar.
Allt möjligt ologiskt och olagom ryms och pockar på uppmärksamhet: vacker poesi som kräver eftertanke, mittiprick-komik i högt tempo, undersköna sånger med Karin Paulin Ek som given primadonna, korta poängfyllda replikskiften, eftertänksamma monologer, svindlande tankekullerbyttor, verklighet,
illusion, svartvita journalfilmer och färgstarka personligheter.

Egentligen är handlingen en enda röra, men med så hög kvalité på allt från kostymer (av helt återvunnet material) till rollprestationer att jag efter två akter känner mig både grundligt underhållen och väl omhändertagen fast också utmanad och sårbar.
Kabarén handlar om biografteatern Saga i Luleå, som mellan åren 1914 och 1963 låg där Åhlens parkering nu ligger. Saga sköts av Rose-Marie och Charlie Lundbäck (Sara Arnia och Staffan Westerberg i fint samspel) som har dottern Ava (efter Gardner) och Errol (efter Flynn). Teaterstudenterna är i första hand dels sig själva i nutiden och dels barnbarnen, men alla utom de båda förstnämnda ikläder sig många olika roller. Musiken är en bärande del av skeendet och Lars Paulin trakterar exempelvis inte bara piano utan också harpa (när han gestaltar Harpo), samt kontrabas.

Tid och rum, då och nu, fantasi och fakta, vävs oavbrutet in i varandra med denna geografiska plats och dess människor i centrum. I andra akten tillkommer Abisko fjällstation, som en slags metafor för önskningar. I Staffan Westerbergs fall handlar det om att gå Kungsleden medan man orkar, sedan är det för sent att göra det på riktigt och inte bara i tanken. Den här delen av föreställningen är mera allvarlig och rent av tårdrypande sorgsen emellanåt. De existentiella frågorna ställs på sin spets, men de humoristiska och musikaliska inslagen lättar upp.
Publiken lämnar teatern leende och antingen gnolande på Ulla Billquists sånger eller diskuterande vitsippors och violers utbredning i landet. (Krigstidens stora sångstjärna i Sverige, Ulla Billquist, begick självmord 39 år gammal och spelas här av Karin Paulin Ek). Själv vet jag nu att jag hellre vill vara en fjällbjörk än en begonia och att svaret på frågan om man blir odödlig när man dör är ja, åtminstone i Staffan Westerbergs fall.