Misantropen
Kullehusteatern har turnerat med Molières självporträtt på utomhusscener i Roslagen hela sommaren och fortsätter inomhus i övriga landet in i december. Piteå är enda ort i Norrbotten som ingår i den imponerande turnéplanen.
Molières megasuccé ”Misantropen” har i den här versionen de ingredienser som var självklara för 347 år sedan, för en dramatiker som i komedins form ville säga en del sanningar om kungahuset och andra makthavare (den hade urpremiär i Paris 1666).
Utom tjusiga kostymer, uppseendeväckande peruker, barockartad scenografi, dans och musik, samt eviga frågor om sanning, kärlek och hat, betyder det att all dialog är på vers.
Det sistnämnda kanske låter trist, men är roligast av alltihop. Den svenska översättningen är så genial att replikerna hjälper varje rollinnehavare att gestalta sin karaktärs särdrag på ett sätt som får mig att tänka på modern rapp – Molière är kanske hiphopens urfader? Linda Kulle har dessutom inflikat samtida ord, uttryck och teknik – såväl ”adda” som facebook, mobiltelefoner och veckotidningar har plats i skeendet.
Till saken hör att ingen stakar sig en enda gång, allt flyter på som rinnande vatten. Detta är ett väloljat teatersällskap som agerar med precision och får konstigheterna att låta okonstlade, vilket måste vara följden av antalet föreställningar som spelats.
”Misantropen” handlar om författaren Alceste som hatar människornas förljugenhet och alltid framhåller sanningen, utan att bry sig om följderna för vänner och bekanta eller sig själv. Han är alltid butter, arg och irriterad.
Den andra herren i rollistan, som i det här kammarformatet reducerats till fem från det ursprungliga dussinet, är hans motsats.
Den rika och inflytelserika markisen Oronte är en lättjefull typ med stort ego och social kompetens, men en usel poet. Carl Jacobson gestaltar honom genom att spela över allt han kan för att få kontrasterna att fungera och för en gångs skull är överspel en dygd – han är magnifik.
Mellan dessa män står den unga änkan Célimène som allt eftersom intrigerna fortskrider till slut har att välja. Mellan den jobbiga sanningssägaren som till allas förvåning säger sig ha överseende med vad han ser som mänskliga tillkortakommanden hos henne, eller den glättiga markisen som i likhet med henne själv älskar fester och skvaller.
Arsinoé och Éliante är avundsjuka beundrarinnor till Alceste – de dras till hans sanningsiver, men även han visar sig ha sina brister.
För att vara en turnerande föreställning är ”Misantropen” ovanlig på många sätt och den är så välspelad av samtliga fem aktörer att flytten från ute till inne fungerar.
Det var klokt att välja Framnäsaulans mindre scen istället för Christinaskolans stora, eftersom mycket bygger på direkt publikkontakt. Den detaljen tror jag däremot fungerar bättre en sommardag när publiken sitter ännu närmare och är mera synlig för ensemblen.
Jag föreställer mig att skratten liksom ligger närmare till hands när djupsinnigheterna inte blir fullt så djupa, eftersom det verkliga vardagslivet pågår alldeles intill i fullt dagsljus. Kullehusteatern gör trots den invändningen en beundransvärd kulturgärning med sin Riksteaterturné, som förtjänar all publik den kan få.