Att Riksteatern turnerar med familjeföreställningen "Katitzi" så här i början av det år som markerar 500-årsminnet av romernas ankomst till Sverige, ser ut som en tanke. Men pjäsen, som riktar sig till alla från sex år och uppåt, hade premiär i november 2011. Slump eller ej - en välbehövlig påminnelse om att 2012 är ett romskt jubileumsår är det likväl.
Det är också en påminnelse om diskriminering, utsatthet, hemlöshet, arbetslöshet, flykt och våld i ett nationellt och globalt perspektiv som inte enbart handlar om romer.
Bäst av allt är ändå att musik- och dansteatern "Katitzi" förmedlar kämpaglöd och hopp, med familjegemenskap i centrum. Trots det kan jag inte undvika att känna sorg över sakernas reella tillstånd, till exempel att brodern Paul i verkligheten mördades av en rasist och att mänskliga rättigheter är något som bara förbehålls vissa.
Efter söndagens offentliga "Katitzi"föreställning i Piteå, tänker jag mycket på alla trådar som föräldrar, skolpersonal och andra vuxna kan plocka upp och prata om både före och efter teaterbesöket - inte bara med barnen utan också med varandra och med tonåringar.
Det heter ofta att teater som riktar sig till barn är något för alla åldrar, vilket långt ifrån alltid är fallet, men sällan har det stämt så väl som i "Katitzi".
Igenkänningsfaktorn för dem som läst Katarina Taikons böcker om sin uppväxt är hög, samtidigt som teaterns möjligheter att utveckla karaktärer och skeenden utnyttjas så väl att handlingen blir tidlös.
Medan publiken stiger in i salongen pågår inflyttning till en lägenhet som den kringflackande familjen till sist lyckats få hyra. Kring detta cirkulerar sedan allt som händer, med den nioåriga flickans dröm att få gå i skola som framåtdrivande tema.
Publiken sitter på var sin långsida, i direktkontakt med aktörerna i mitten. Ena kortsidan rymmer tvåmannaorkester med ett dussin instrument, den andra är förbluffande funktionell rumsindelare.
På och mellan dessa händer det oavbrutet saker i en så halsbrytande takt att jag mitt i allt önskar mig tid till eftertanke. Denna ensemble släpper nämligen inte taget om sin publik en enda sekund.
Lite vilsammare tempo blir det när Katitzi rymmer och hittar sin farmor, men det är i slutet. Till den täta stämningen bidrar också musiken som är nyskriven till manusbaserade sångtexter, samt de många festliga danserna.
När skådespelarna tackar publiken och säger att "nu får ni gå härifrån om ni vill och när ni går ut får ni ett program" är det många barn som vill dröja kvar och tala om att de tyckte att föreställningen var bra. Min fördom om att det här kanske var för avancerat för de yngsta som var där kom därmed på skam.
Programmet visar sig bestå av ett häfte med helt vita och tomma blad för dem som likt Rosa och Katarina Taikon vill slåss med ord, eftersom "pennan är det starkaste vapnet som finns".
I dag kommer ensemblen till Arvidsjaur som sista ort i Norrbotten. Dagen därpå spelas två skolföreställningar i Skellefteå innan det bär iväg söderut igen.