Uppdaterad klassiker turnerar i länet

Smörsång av Dean Martin försätter publiken i rätt decennium i god tid innan skådespelarna gör entré. Scenrummet är också välbekant. Även om man aldrig varit i en hotellsvit med utsikt över Manhattan går det inte att ta miste - det både doftar, ser ut och låter som New York med den brusande trafiken nedanför det öppna fönstret.
Medan jag sitter och förundras över vad Hollywoods alla filmer har gjort med mänsklighetens kollektiva fantasi, tränger sig Broadway på. Där har den här relationskomedin spelats mer än tusen gånger sedan urpremiären 1968, men jag har inte särskilt höga förväntningar på underhållningspotentialen utöver att få se några bra skådespelare i aktion. Nordamerikansk humor och dubbelmoral har jag ibland svårt för även om den är av yngre datum. Hur uppdaterat kan det här kännas?

Pjäsens tre akter utspelar sig alla på samma plats, men skildrar olika situationer. De gemensamma nämnarna är parrelationer med bekymmerslös ekonomi och svikna förhoppningar, samt banala problem som för den enskilde är omvälvande men i ett globalt perspektiv ytterst klichéartade.
Till min egen förvåning konstaterar jag redan i den första pjäsen i pjäsen, "Medan färgen torkar", att skämten roar mig.
Att de håller beror inte enbart på omsorgsfull regi och att manuset håller hög kvalitet (och därför har tålt tiden väl, precis som klassiker brukar) utan på personkemi, känsla för nyanser i rättan tid, och publikkontakt.
Förmågan att skapa detta omedelbart och sedan behålla det hela vägen gäller alla fyra skådespelarna, men främst Lill Lindfors och Tomas Bolme.
De bär upp hela föreställningen med en scennärvaro och ett samspel som ger fräschör även åt det som annars kunnat verka omodernt.

Men det är också regissörens förtjänst att uttråkade hemmafruar och bedagade män som aldrig hört talas om jämställdhet har något att säga dagens teaterpublik. För det finns svarta stråk i det lättsamt skrattframkallande, som handlar om mänskliga behov, känslor och tillkortakommanden.
Inte bara den komiska tajmingen ställer krav på skådespelarna, utan också de olika roller de går in i. I "Gästen från Hollywood" har Lill Lindfors förvandlats från luttrad snart-60-åring som snuvas på firandet av sin bröllopsdag, till en betydligt yngre kändiskåt trebarnsmamma. I avslutande "Bröllop med förhinder" spelar hon en närmast buskisartad men elegant mor till blivande brud som vägrar komma ut ur toaletten på sin stora dag.

Tomas Bolmes förvandlingsnummer är inte riktigt lika radikala, men fungerar helt klart. Att hans tre olika manstyper har gemensamma drag, beror mer på medvetenhet i manus och regi än på gestaltningen.
Min skepsis kom alltså på skam. Den här föreställningen, som är ett samarbete mellan Riksteatern och Nöjeshunden, har både utmärkta aktörer och andra förtjänster som anstår en komedi med klassikerstatus. Jag hade inte en enda tråkig minut.