Vi känner alla igen typerna; Hönsmamman, den hippa 60-åringen med livskris och Iphone och den Fas 3-arbetslösa tanten med förslitningsskador och ohälsosamt förhållande till bag in box. Tre olika individer som egentligen inte borde passa ihop, och det gör de inte heller.
En sak har de tre kvinnorna faktiskt gemensamt - de har gått scouterna tillsammans och varit bästa vänner sedan dess. Och så är de "ärliga och pålitliga".
Anita, Monica och Ellen är Blåvingar. Scouter. Eller åtminstone var de det på den tiden när det begav sig.
I Riksteaterns uppsättning med manus av Gertrud Larsson och regi av Michaela Granberg följer vi med väninnorna ut på friluftshajk för att återuppleva gamla goda minnen. Och för att krångla till det lite extra har Monika (Maria Selbing) tagit med sig alkohol.
Veronica Björnstrand inleder nästan helt själv med sin rollkaraktär Anita. Hönsmamman. Hon berättar om hennes smörgåstårtor, om vilket som är det bästa sättet att sluta röka (att aldrig börja), att frukost är dagens viktigaste mål, att man alltid ska dricka ett glas citronvatten innan maten, det är bra för magen. Babblar.
Hon är urjobbig. Och hon gör det helt fantastiskt. Man tvivlar inte en sekund på att hon måste vara så där precis i verkligheten också. Med rätt inställning kommer man långt, predikar hon.
Men drömmen om den där trevliga, sköna, avkopplande helgen i naturen spricker ganska snart och eskalerar till ett riktigt mardrömsscenario.
I den här uppsättningen har Riksteatern samlat en trio rutinerade skådespelerskor. Dekoren är välarbetad och ljussättningen oklanderlig.
"Blåvingar" är en snygg, småhumoristisk skildring om vad man egentligen gör för vänskap och varför man fortsätter umgås med människor man egentligen inte gillar. Småhumoristisk för att jag ännu inte hunnit med alla faser i livet. Hysteriskt rolig för den som passerat de gyllene 50 och som hajar när det från scenen flörtas med mogen igenkänningskomik. 20 år till på nacken och jag hade garanterat gett den en klockren tia.